Gullapan

Att allt går igen är väl ingen nyhet. Boken jag fyndade på loppmarknaden idag är ännu ett bevis för detta. För 10 kronor fick jag ”Husmoderns köksalmanack” av den eminenta årgången 1971. En snabb genombläddring och jag konstaterar att illustrationerna och de handfasta tipsen är lika aktuella än idag. Ett undantag dock: Under vinjetten ”Smått och gott” på sidan 29 visar redaktionen ett fiffigt hjälpmedel i hemmet. Föremålet går under begreppet ”Snabbkoll” och beskrivs på följande sätt:

”Vi har hittat en snabbkoll  – en räknemaskin i miniatyrformat (5 x 11 cm). Den hjälper till att kvickt addera långa utgiftsposter – både när man sitter med kassaboken eller går omkring med snabbköpets vagn och plockar varor. I synnerhet vid det senare tillfället, tycker vi den är bra att ha. Skönt att slippa chock vid kassan när man ska betala. Snabbkollen är av plast och kostar ca 10 kronor. Den finns bl.a hos färg- och järnhandlare; i Stockholm os NK, Åhléns och John Wall.”

Visst vore det något även för den moderna konsumentmedvetna människan? Tveksamt bara om kostnadsslagen funkar än idag.

Vad skulle det stå på en Snabbkoll a la 2010? Tusen kronor, femhundra, hundra, tjugo?

Vänlig, ordningsam och proper – husmoderns ideal 1971. I den andan är man uppvuxen och se hur det gick…

Kul loppis idag med annorlunda upplägg: arrangören upplåter sin ladugård mot att varje utställare bakar en sats kakor/bullar/godbitar, som ansvarig sedan säljer i sitt kafé och gör sin förtjänst på. Minimal arbetsinsats av den påhittiga damen som bor på gården!

Efter två dagar, elva sevärda platser, ett oräkneligt antal loppisar och 50 mil är vi nu hemma igen. Vi har gjort en mini-turné i Västerbotten och har många intressanta upplevelser med oss hem. En viss ledsagning har kartan ”Goda Västerbotten 2010″ varit. (Finns dessvärre inte i någon nätupplaga, utgiven av Länsstyrelsen i Västerbotten.) Där introducerar vår landshövding Chris Heister betydelsen av god mat när man är på resa, och vill med kartan ge några tips på ställen som kan vara värda att besöka. Många är vi bekanta med sedan tidigare, tre nya hann vi med och några av rang fanns inte ens med.

När jag för några år sedan rörde mig i dessa trakter senast fick matupplevelsen betyget ”icke godkänt”. Det vittnar inte minst det här arga gamla blogginlägget om. Den här gången tackar jag Chris för initiativet att ge ut en karta så att vi hittade till Westmans café i Bygdsiljum i alla fall. Café Kvarnen i Kvarnåsen, mellan Lycksele och Norsjö, hade de kunnat lämna därhän. De sega våfflorna på papptallrikar platsar inte i samma folder som TV-kocken Fredric Anderssons nuna eller SM-pristagaren Bodil Boströms tävlingsmackor. Häpnadsväckande, måste jag säga. Att inte ens ha med restaurangen på Källan SPA i Norsjö, inte 1940-tals kaféet i Kusfors eller Finnforsens kraftverkskafé är också förvånande. Alla tre borde vara med.

Hur mår matlänet Västerbotten då? Tja, helt oförutsägbart. Gemensamt är dock att Delicatobollar kan dyka upp på de mest oväntade ställen (bland annat på Älgens Hus, i en salig menyblandning med älg-, ren-, och björnanrättningar) och att smörgåsar som regel görs på tekaka/Polarkaka eller baguette. Inte ett hembakat verkligt gott bröd så långt ögat skådade. För att få smaka sådana delikatesser får man åka till Nisses eller Kafé Anno 1762 på Olofsfors bruk. Tur att båda är nära!

Svansele Vildmarkscenter – värt att betala entré på 110 kronor så att man kan köpa mat för 175 kr. Maten säljs bara till de som har betalat entréavgift av någon märklig anledning. Lokalt och rejält så det förslår i alla fall. Närmast i bild syns tallrikar, bestick och givetivs norrländskt tunnbröd.

Utsikten från restaurangen på Källan Spa i Norsjö går inte av för hackor. Särskilt när solen skiner över skogarna, poolen och frukostbuffén. Middagsbetyg: 7 (skala 1–10).

Helt oväntat dök det här kaféet upp och vi blev verkligen tagna på sängen av populariteten; gott om besökare och häftig 40-tals inredning. Bästsäljaren verkade vara räkmackan för 25 kronor, stor och rejäl på ”tekaka”, sa expediten. Jag hävdar att det är Polarkaka. En jädrans skillnad.

Fritt bland stolar och bord på Westmans kafé patrullerade den här tuppen stolt. Ett trevligt inslag i en oväntat fin miljö.

På samma kafé låg den här stackars kaninen i en grymt liten bur och såg helt uppgiven ut. Jag lyfte på locket, klappade och matade den och var en hårsmån från att smuggla med den hem. Inga djur i bur på våran gård!

Efter att ha hittat det här fantastiska flygfotot över vår gård på internet kan jag inte sluta drömma. Jag vill att det ska se ut som det gjorde på bilden, 1953. Öppna åkrar med hässjor och betande djur. Rena dikeskanter och en bagarstuga på tomten. Wow! Nu är åkermarken igenvuxen med sly, dikena raserade av ojämnt vattenflöde efter alla utdikningar som är gjorda uppströms och gör ån känslig för regn. Ifjol sommar efter allt regnande hade vi ju ett litet innanhav inpå knuten.

Med bilden på näthinnan har vi nu börjat en strävsam kamp mot sly och gräs och tuvor av alla de slag. Älgört är det ovanligt gott om. Någon som vill skörda? Finns att hämta här.

Efter endast ett par timmars röjningsarbete är vi en bit på väg redan, och jag ser framför mig hur rent och prydligt det kommer att vara här om ett år eller två. Eller tills orken tryter. Vem vet, kanske redan i oktober.

Här går Jojji lös med röjsågen, på samma plats som bokstaven ”y” på flygfotot ovan. Olikheten är ju slående. Nu när jag ser bilderna intill varandra tror jag att vi ger upp direkt. Det kommer aldrig att gå.

(Mer nostalgi på den här sidan, och för att inte tala om den här!)

Den här roliga vägskylten platsar inte in under 1950-tals temat, men håll med om att den är kul!

Fler historiska vibbar blev det idag på museet i Nyåker, som beskriver hur de tre unika och byggnadsminnesförklarade järnvägsbroarna kom till. I mina ögon ett omöjligt projekt. Ni minns väl Gevalia-reklamfilmen? Jo, just det, från Tallbergsbron nr 2 i betong.

Att konsumera mindre och i största möjliga mån närproducerat är en devis som jag gillar. Shoppingen ligger i stort sett helt på hyllan numera, och jag saknar det inte. Jag nöjer mig ofta med att notera att den där snygga vasen eller de där bordstabletterna, snygga uppläggningsfaten och läckra krukorna finns i butiken. Vad ska jag med dem till? Tre loppisfynd har det blivit i sommar, och det känns fullt tillräckligt.

När det kommer till mat har jag blivit ännu hårdare. Tomater från Spanien? Nej tack! Ärtskidor från Kenya? Skulle inte tro det.

Gissa om vi blev glada då när Jojji hittade en applikation till iPhone med ”Gårdsbutiker nära dig”. Oavsett var man befinner sig på vägarna kan man se vilka lokala livsmedelsproducenter som finns just där. Suveränt! Bara runt hemmet fick vi fem träffar. Två av dem är vi redan kund hos, och igår blev vi det hos en tredje: Alskogs grönsaksodling. Bara ett stenkast hemifrån erbjuds självplock av det mesta i grönsaksväg. Och vi plockade! Framme i kassan häpnade vi – billigt så man nästan skäms. Ett par som var före oss hade handlat i storleksordning två ICA-kundvagnar fulla med grönsaker för ringa 300 kronor. Ett och ett halvt kilo dill, bland annat! Vår egen korg gick lös på 50 kronor och vi fyllde förråden så vi klarar oss tills nästa helg då det är öppet för självplock igen. Be sure, we will be back!

Kryddor i låånga rader! Basilika, timja, persilja och oregano.

Bondbönorna var inte riktigt mogna än, så de vi hade lagt i påsen tog han inte ens betalt för…

Kronärtskocka på god väg att mogna.

Med morötter, potatis, lök, gurka och vitlök från Alskogs grönsaksodling gjorde vi en mumsig fisksoppa till middag. Ja, utan gurka förstås.

Snacka om närodlat! Trädgårdslandet här hemma kräver att vi numera äter sallad och ärtskidor dagligen. Bävar tills de ännu gröna hundra tomaterna mognar. Då blir det tomat till frukost lunch och middag. Eller vi kanske ska annonsera om nyöppnade ”Lilla Bondens gårdsbutik, endast öppet idag kl 12-13″. Sedan lär det vara rensat. Ett annat år kanske…