Undrar just hur många bilar jag har mött längs E4:an mellan Öden och Olofsfors? Fyra och en halv mil om dagen och fem år… Det blir några möten. I Ava brukar vi möta CEZ, i Rundvik AWW och under dagen GBG, OCR och UAG. Såå många gånger nu att jag börjat heja på bilen, inte människan. Det har blivit som PUUs kompisar på något sätt. Och idag fick vi som hastigast träffa vår tvilling. Vad ska man annat kalla en Peugeot 307 med registreringsbokstäverna PUU! Jag undrar om chauffören hann se mig vinka glatt? Tänk, en till av samma sort! Visst hade han också en trasig framlampa? Gud, precis som när två tvillingar skiljs åt i barnaåren och återser varandra som vuxna. "Visst är det DUU?!". Inte kan jag byta bort min lilla blå nu, med alla vänner längs vägen. Så de ska undra var vi har tagit vägen. Nej, lite fix med ny lampa och nya skor, jag menar däck, så håller vi ställningarna länge än!

Det finns några riktiga supernovor på svenska mediahimlen – enligt mitt sätt att se på saken. Ernst, Tina, Settman och Robin Paulsson. Vilket ljus de sprider hem till mig i TV-soffan. Jag kan liksom inte få nog. De är så roliga, uppkäftiga och självsäkra, på ett attraktivt sätt. Jag blir inspirerad att också odla mina egenheter, bara så ni vet vänner! Å andra sidan är risken liten att jag ska kasta mig över någon gammal ladugård som ska renoveras, eller först mala lammfärsen för att sedan rulla in den i kålblad. Att sjunga en truddelutt har heller aldrig legat för mig, och att utmana Knut Knutson i jonglering med kinesiskt porslin..njae. Det är väl därför attraktionen blir än värre; jag konstaterar att jag inte kommer längre än till den här torftiga bloggen. Bitter? Nej för fan! Lyllo dom bara, som kan titulera sig undermänniskor. Jag är också under. Under utveckling…!

Ett halvår sedan jul. Två månader sedan sista april, nästan. Två veckor sedan skolavslutningen. Hur fort kan tiden gååå?! Härom dagen tyckte jag till och med att vattnet i duschen rann snabbare än vanligt. Men det gör det inte va? Snälla, säg! Inte gör det? Malte tycker att tre timmar till Bollis är en evighet, suckar och stönar. Hur kan man uppleva saker så olika? Egendomligt. Här om dagen hade den digitala displayen i bilen av någon anledning blivit justerad. Jag tryckte lite hit och dit för att återställa rätt tid, men råkade trycka fel så klart. Datumangivelsen hoppade plötsligt iväg och visade 2009. Riktigt där är vi ju inte än, tänkte jag, och försökte backa klockan. Tji fick jag! En gång framtid alltid framtid, tydligen, och jag fick tålmodigt trycka de digitala siffrorna varvet runt. I rask takt passerade både 2024 och -52. När jag var uppe på -71 började jag få gåshud och planera mitt 100-års kalas. "Å, snart 2099, nu börjar väl räkneverket om på noll igen". Trodde jag. Numera åker jag omkring i en tidsmaskin inställd på år 3007 och allt ser ut precis som det gjorde i morse. Ett litet hopp till oss alla som har svårt att hinna med i alla nymodigheter och tvära kast. Don´t worry, allt går igen!

"Du är dum", "alla andra föräldrar är myycket snällare än ni!", "huu, huu, huu" [gråt gråt gråt]. Sonen är inne i en föräldra-uppror-kris och det är riktat mot oss, två vuxna i familjen. Det är så befriande! Jag försöker se det från den ljusa sidan och konstaterar att han håller på att bli tonåring – han kräver motstånd. Det gör lillungen katten också. Utan syskon är det mamma katt som får ta smällarna. Och det gör hon med full styrka. Hon är min förebild. Kattungen hoppar på henne, utan pardon, rakt i ansiktet och biter hejvilt i öron och på nos. Malte kastar sig över mig med kommentarer om att jag är världens dummaste förälder, att ingen annan har det så hemskt som just han. Men jag gör som mamma katt – står pall. Ju mer han klagar (och kattungen biter) får jag kraft att säga NEEEJ. Till sist känner jag hur jag njuter av att säga nej – har det gått för långt då? Det är då sonen fäller den helt hjärtkrossande frasen: "Varför föddes du så dära dum?" Tja, svarslös sitter jag här och bearbetar påståendet i något slags terapi. Varför… Varför?