"Du är dum", "alla andra föräldrar är myycket snällare än ni!", "huu, huu, huu" [gråt gråt gråt]. Sonen är inne i en föräldra-uppror-kris och det är riktat mot oss, två vuxna i familjen. Det är så befriande! Jag försöker se det från den ljusa sidan och konstaterar att han håller på att bli tonåring – han kräver motstånd. Det gör lillungen katten också. Utan syskon är det mamma katt som får ta smällarna. Och det gör hon med full styrka. Hon är min förebild. Kattungen hoppar på henne, utan pardon, rakt i ansiktet och biter hejvilt i öron och på nos. Malte kastar sig över mig med kommentarer om att jag är världens dummaste förälder, att ingen annan har det så hemskt som just han. Men jag gör som mamma katt – står pall. Ju mer han klagar (och kattungen biter) får jag kraft att säga NEEEJ. Till sist känner jag hur jag njuter av att säga nej – har det gått för långt då? Det är då sonen fäller den helt hjärtkrossande frasen: "Varför föddes du så dära dum?" Tja, svarslös sitter jag här och bearbetar påståendet i något slags terapi. Varför… Varför?