Det finns några riktiga supernovor på svenska mediahimlen – enligt mitt sätt att se på saken. Ernst, Tina, Settman och Robin Paulsson. Vilket ljus de sprider hem till mig i TV-soffan. Jag kan liksom inte få nog. De är så roliga, uppkäftiga och självsäkra, på ett attraktivt sätt. Jag blir inspirerad att också odla mina egenheter, bara så ni vet vänner! Å andra sidan är risken liten att jag ska kasta mig över någon gammal ladugård som ska renoveras, eller först mala lammfärsen för att sedan rulla in den i kålblad. Att sjunga en truddelutt har heller aldrig legat för mig, och att utmana Knut Knutson i jonglering med kinesiskt porslin..njae. Det är väl därför attraktionen blir än värre; jag konstaterar att jag inte kommer längre än till den här torftiga bloggen. Bitter? Nej för fan! Lyllo dom bara, som kan titulera sig undermänniskor. Jag är också under. Under utveckling…!