Aldrig ser jag mitt hem så som när vi har gäster på besök. Det är som om jag får deras ögon i samma ögonblick som jag hälsar de välkommen på bron. Skavankerna blir till djupa sår, lister som saknas blir som kratrar, de nyplockade blommorna på bordet som ängar. Den dagliga tillvaron i hemmet kantas annars av helt andra kännetecken. Då ser jag bara skor och grus och gosedjur. Saknas det en tröskel någonstans? Njae, inte vad jag kan se. Men med betraktarens ögon kommer plötsligt synen tillbaka. Ett medicinskt under? Hemmablind kan jag också bli inför mig själv. Att hårfönen brann upp igår och jag inte kunde fixa vågor i håret i morse, kunde jag ju faktiskt stå ut med. Så himla farligt är det väl inte? Där slog hemmablindheten till igen! Den här gången var det sonen som väckte mig ur slummern, när han vid lunchtid idag tittade lite längre än vanligt på mig och utbrister: "Men mamma, jag tycker att du ska ta och köpa en ny hårblåsare imorgon!". Jodå, det ska jag göra. Och inte bara det. Jag ska beställa tid för synundersökning också!

 

Så här såg det ut när hårblåsaren gick på halvfart i förrgår..

Sval och skön med ett leende som Mona Lisa. Inte hjälpte det för att framkalla skaparlusten [se föregående blogginlägg]. Det enda jag skapade var oro och förvirring bland gästerna i Olofsfors. Tjocksockarna ligger fortfarande orörda i kartongen med hål både här och där. Nu känns det mycket lättare att acceptera min tumme mitt i handen. Jag har lokaliserat hantverksgenen till någonstans mellan armhålan och ringfingerspetsen, och jag har faktiskt ingen. Så va´re med det!

Idag har min hypokondri hittat en ny disease. Diagnos: kreativ ångest. Har aldrig läst om begreppet i Bonniers stora familjeläkarbok, men jag är säker på att den finns. På ett jobbuppdrag längs Öre älv slog det mig plötsligt. Efter att ha passerat den ena vackra trädgården efter den andra, tittat på stickat, virkat och vävt, bakat, snidat och täljt stod det HELT klar för mig att jag inte kan någonting av detta. Okej, kanske med undantag för bakningen. Sy gardiner? Njet. Tälja en smörkniv? Nix. Odla morötter? Glöm det! Kan det möjligtvis vara en generationsfråga, att jag inte har vare sig känsla eller intresse för någotdera. The lost handcraft-generation. Och på väg uppför Tallbergsbron talade jag med Gabban och blev påmind om Uffe-Tuffes match på kniv-SM i helgen i Gysinge. Han plockar ju hem priser på löpande band förstås. Imorgon kommer jag nog att få utslag på hela kroppen när jag kommer tillbaka på jobbet på Olofsfors bruk. Där är konst, hantverk och allas skapande själva anledningen till att tusentals besöker området i sommar. Och vad levererar jag? Glada tillrop och tjo och tjim. Så jävla ytligt. Nej, imorgon ska jag le mindre och glida mer, vara sotsvart under ögonen och se sval ut hela dagen. Så får vi se om jag kan stoppa tjocksockarna när jag kommer hem. 

 

[Ja, men kolla själv då på www.olofsforsbruk.nu så fattar ni vad jag menar. Eller www.brandt.info.se. Sörj med mig, och gläds med dessa underbarn!]

Ska´re va så här? Att när man har varit på jobbet en dag och kommer hem, så börjar det redan på bron: skor, hjälmar, verktyg och i värsta fall rester efter utematlagning, som idag t ex. Allt i en salig röra. Och inte bekommer det någon. De hemmavarande snitslar sig bekvämt genom röran medan jag med nya ögon ser allt och lite till. Inne i hallen fortsätter det. Mjukisdjur, kuddar och filtar. Jag hugger direkt, medan sonen skriker något om att det är kojan som han och grannflickan ska fortsätta leka i på söndag. Söndag?! Det är ju bara torsdag! Aldrig på frågan att jag ska stå ut i detta kaos flera dygn. Suck. Vad ska man göra? Tre alternativ utkristalliserar sig ganska snart: 1) Gilla läget. [Har dock aldrig förlikat mig med den tanken.] 2) Upplysa alla inblandade om generella trivselregler som alla måste ta ansvar för. [Har försökt. Håller max över nästa dag.] 3) Städa. [Ja, det är det jag oftast gör.] Mannen som jag delar hushållet med konfronterar mig ibland i detta ämne. Tesen är att bara för att jag tycker att en viss ordning ska gälla, så kan jag inte förvänta mig att alla ska dansa efter den pipan. Majoriteten i familjen accepterar en viss röra. I´ve lost. Han har ju rätt. Så jävla irriterande!