juli 2007

Igår var Malte täckmantel åt pappa Per som ville se på när lokala trialklubben övade. Han nappade ju direkt förstås och kom hem eld och lågor. Ja, båda två förresten. Det bokstavligen brann. Affischer, internetadresser och kvällsövningar med lillcrossen dämpade det mest akuta behovet. Nu vet alla i grannskapet vem Adam Raga är. Inte hört hans namn förut? Märkligt, han är ju i världseliten i trial. "Det är Surf Scorpion de la Roi också, i sin gren" klämde jag i, men helt oförtjänt. Det var ingen som frågade i vilken sport. Istället har det fortsatt idag med nya banor, nu utökade från gräsmattan mellan Över- och Nedergården till att också omfatta lilla skogsrundan. Tack så hemskt mycket, kanske kommer kaninerna att överleva en vecka till?! Lite dämpad blev i alla fall sonen när han körde fast i ett lerigt spår i hagen och blev sittandes där en stund. Kvällsinspektion av morfar, nyss anlända göteborgaren Anders och pappsen så klart: "Wow! Det var häftigt", "jaså´ru här satt du fast, coolt". Precis vad en snart-åttaåring behöver höra. Att det var lilla jag som drog lös honom, blev helt nedstänkt med dynglera och knäckte knäet baklänges, det har ingen uppmärksammat. Bitter? Jovars. Här har man slitit och släpat med hästar år ut och år in för att väcka ett intresse hos ungen, men tror ni han bryr sig? Efter en timme på trialbanan – såld! Jag tror att jag ska introducera rökning, alkohol och droger med samma entusiasm. Det mamma gör verkar ju få motsatt effekt…

 

[Nej! Det där var inte bra... Så säger man inte, hur sur man än är. Som stolt medlem i IOGT vet ju de flesta min ståndpunkt i den frågan. Om du inte vet vad IOGT står för, så ta en titt här: www.iogt.se]

Så har sommarhästen Silas gjort entré i Öden. En New Forestponny som redan visat sig vara en riktigt trevlig liten prick. Katta Mimmi blev lite förvånad när det plötsligt stod en högrest fyrbent varelse i hagen igen. Men hon tog det bra. Sallykanin dök ju upp häromdagen också förresten. Hon försvann ju efter två dygn i hundburen, när jag ville ge henne lite space här på gården och lämnade dörren öppen. Vi trodde att rävungen gjort sig en stadig måltid, men icke! Hon var smartare än så tydligen och dök upp helt oväntat ur höggräset i hagen. Och imorgon dimper Anders ner från Götet. Hästskötaren Ullis föredrar stan och skateboarden några dagar till, så henne får vi vänta på. Men på fredag borde vi vara ett helt fotbollslag klart för avspark. Om jag räknat rätt så har vi elvan hemma då: Per, Dagny, Malte, Anders, Ullis, Flisan, Silas, Mimmi, Lillungen, Lilla gubben, Sally. Frågan är bara: Vem är lagledare?!

Ikväll har det varit bullbak i Öden. Inför kusin Anders norrlandsvisit är det bäst att fylla frysen med godsaker. Det blir många tillfällen till fika, och det säger ingen här hemma nej till. Det luktar jättegott i hela huset nu. Tänk att något som är så äckligt var för sig, kan bli så smaskigt tillsammans! Vetemjöl med smörklumpar i känns inte särskilt lockande. Inte ens om man tillsätter lite socker blir jag sugen. Men efter ett förutbestämt rörelsemönster blir de mest märkliga ingredienser smaskens. Hur är det möjligt? Det måste ske någon kemisk process för att få fram det goda. Eller vad sägs om en kopp med torra havregryn? Lite kakaopulver då? Eller en sked smör? Njae. Men faktum är att det slank ner en liten boll i maggen tidigare ikväll, just på dessa komponenter. Sen finns det ju förstås blandningar som inte funkar så bra ihop också. Mjöl och blod? Fy! Malda inälvor och lök? Iscch. Äter folk sånt? Nej, men blodpudding, pölsa och kanelbullar.

Ja, den har jag skådat på nära håll idag. Katta Mimmi har nu fullt sjå med ungen och gör allt hon kan för att uppfostra honom till en god katt. Nu tar ungen sig uppför trappen, upp i sofffan och upp för våra ben. No problems. Idag var det dags för lektion elva. Katta Mimmi for iväg ut och var inom fem minuter hemma igen med en mus. Den var i det närmaste död. I det närmaste. Mimmi gjorde några kast upp i luften med aset, precis så lagom mycket att lillungen blev toknyfiken. Han kom lufsande och vågade sakta närma sig halvdöingen. Med samma hastighet som katten närmade sig råttan, drog sig mamman diskret tillbaka. Hon bara överlämnade den lugnt och stilla, precis i rätt ögonblick innan musen drog sista sucken. Levande föda ska det va och det hann ungen få smaka på. Musbenet sprattlade till så där lagom i lillkäften på kattungen, så att den riktiga jaktinstinkten vaknade. Sen gick han där med en död råtta mellan frambena och såg mallig ut. Minst en kvart gick han omkring och morrade långt nere i bröstet med musen i ett stadigt grepp. Mamma Mimmi intog första parkett och bara njöt. Efter en halvtimma var råtteländet borta. Kvar var bara en grönaktig liten klump ur inälvorna och en rödvitrandig kattunge med sprängfylld buk.