En ganska blöt juli. Och kall. Ta´dam´! Nu är ordningen återställd. För det är ju så de svenska normala somrarna brukar se ut. I alla fall i mitt mannaminne. De senaste årens toksol och toktorka har ju satt igång våra hjärnspöken på allvar om klimathot och jordens undergång. Kanske klarar vi oss ett tag till nu. Litet? Ingen algblomning i år, tadam! Åska. Tiddeliduu! Inte på hela förra sommaren var det åskväder. Men igår small det, jädrar anamma. Jag hade glömt hur det känns att vara rädd för åskan, att blunda och ändå se hur blixten lyser upp i rummet. Gud vad spännande! Och det som gör mig stensäker på att allt är normalt igen: Inte en enda prognos som SMHI har lämnat hittills ser ut att stämma. Det verkar som om jorden har hittat tillbaka till rätt fil på Vintergatan. Annars kommer ett smygtips till chaffisen här: Nordmaling har Sveriges bästa statistik för uppkörning. Nästan alla klarar sig. Men då får man inte öva på filkörning i och för sig. Bara på högerregeln nedför Storgatan.

Två dagar och 65 mil senare är vi nu hemma igen. I nämnd ordning har vi avverkat: Hästtävlingar i Villvattnet, Svansele vildmarkcenter, Hotel Laponia Arvidsjaur, Mensträsk-Örtrtäsk i linbanekorg, Frasses och Petras café i Norsjö, naturreservatet Mårdseleforsen och slutligen Umeå. Intressant att färdas i dessa skogsmarker. Gott om ren och husbilar, bra med bensinmackar men riktigt ont om sjyssta matställen. Inget nytt under solen i och för sig. Att pizza har tagit över landet som den sanna husmanskosten är väl ett känt faktum. I Arvidsjaur slutade det med en grillbar för alla smaker: pasta, kebab, pizza, grekiskt, husmans. Ambitiöst. Vi blev mätta i alla fall och lite glada att vi överhuvudtaget fick plats. Det var det enda stället som var öppet och vi var de sista som hittade lediga stolar. I Norsjö var vi hungriga igen. Frasses, pizza eller café, berättade hon på Turistbyrån. Det blev Frasses. En variant med tunnbröd runt korven då, tänkte jag. Lite på norrlandsvis. Efter tre tuggor åkte den raka vägen ner i spotunnan close to the table. Vi dövade hungern med en kopp kaffe [läs: te] på Petras i stället. I kondisdisken var det uppdukat minsann. Dessvärre enahanda, med Delicatos fiberrika utbud. Sorry Petra och Norsjö. Det var inte bra. Den griniga Svenssonpatrullen hade difinitivt fått ett bättre resultat på matresan om vi ätit ute i spöregnet i Svansele. På murrikkan låg renskav, små färskpotatisar, laxfilé och nåt annat vilt. Till det lingonsylt, tunnbröd och pepparkakor. Det känns så här i efterhand himla exotiskt. Jag är hemskt ledsen Torbjörn & CO i Svansele, nästa gång ser vi till att fylla kistan hos er. Vågar vi göra samma resa om fem år igen? Då kanske inte ens pizzeriorna finns kvar… 

 

(PS! Innan du händelsevis åker, ta en ordentlig titt på: www.vasterbotten.net.)

 

Nu laddas det för fullt. Både på Öland och i Öden. Gemensam nämnare: Födelsedag. Här firar vi en 50-åring, på Öland en 30-åring. Skillnaden är inte så stor som man kan tro. Båda vill helst inte bli äldre, på båda ställena blir det underhållning, god mat och tårta. Att åldras är ju annars lite knepigt för den som är nyfiken. Att tänka sig att bli skröplig och tappa minnet, eller att till slut inte få vara med om detta jordiska (elände, höll jag på att säga) kan vara lite scary. Det är ju så mycket som står till buds nu för tiden. Evig ungdom då? Alltid finnig och flottig, kärleksångest och ogjorda läxor. Jag avundas dem icke, de små liven. Nej, jag är riktigt nöjd med mina 36:or. Åtta år kvar till 44 då jag är på topp, d v s min mentala utveckling är på topp. Och 44 är väl ingen ålder! Nej, jag ålderskrisar snarare åt andra hållet. Om jag lever tills jag blir 88 har jag fortfarande 44 år kvar – om åtta år! Herregud, hur ska man orka? Lagom ålder nu vore 58. Då kunde man börja varva ner lite lagom, våga vara lite mer kräsen och egoistisk. De mest hektiska åren låg bakom en och resterande 25 skulle bara vara en enda lång skördemånad. Det vore nåt. Så födelsedagsbarnen i Öden och på Öland, krisa lagomt! Ni kommer att ha fullt sjå med att fylla resterande år med vettigt innehåll.

En ny kanin har kommit till Öden ikväll. Risken är stor att det inom kort är hundra, minst. Vad jag har hört så är kaniner som tokiga på att föröka sig.. Tja, vi får väl se. [Naivt? Ähhh.] Jonna har också en ny en, och just nu kompar de båda ihop i Bamses gamla hundbur. De är helt i extas, springer runt runt och skuttar. Glada eller förskräckta har vi ingen aning om, men det ser himla kul ut. Barnen sitter inne och tittar på Bounce, och undrar: Hur går det med kaninerna? Från mitt fönster i köket så ser det ut ungefär som Bounce. Fast live.