Ikväll har det varit Trivselkväll på hembygdsgården. Och vilken trivsel! Tänk vad musik och berättelser kan fånga en. Men så är ju Katarina Sörlin en fena på att berätta också. Jag tror att de flesta som haft en uppväxt som varit lite gammeldags, eller annorlunda på något sätt, mer försöker släta över det udda och unika, än gör som Katarina och hennes syster: Skriver en bok om den. Livet på en ö i Nordmalings skärgård på 1940-talet var en annorlunda miljö. På 1960-talet fick de vägförbindelse med fastlandet och i samma veva kom elekticitet till ön. Hur många skryter om en sådan uppväxt? Alldeles för få! Mainstream är bäst, bara lagom-unik-på-rätt-sätt, är tidens melodi. Nej, vi måste bli bättre på att odla våra egenheter. Min unika berättelse skulle väl komma att handla om uppväxten under fabriksskorstenarna i Husum då, och ångesten som kommer krypande varje vår när det är sydlig vind. Då vet mina celler (för de minns!) att röken låg tät över samhället och att giftstanken var outhärdlig. Eller om när jag var hos farmor och farfar och hade fri tillgång till skafferi och kök för allehanda röror och degar. "Låt jänta håll på, smöre å havregryna [negerbollar] ä ju matn i alla fall". Det är något för dagens kostexperter att bita i. Vilken underlig historia.

Katastrof efterlystes på denna sida igår. Något att ge sig hän åt, dessförinnan. Nu är det nya vindar som blåser! Jag behöver varken det ena eller andra längre. Efter halvtimmespromenaden med Illvilja (hästen, ja..) så har livet fått en tydligare mening. Jag är livrädd för eländet! Än kastar hon ena benet dit, än försöker hon tugga i sig mina lovikkavantar (13 grader ute ju!). Vad snabbt man kommer till insikt att det är helt OK att vara frisk, och tryggt att man inte trampar snett i någon vattenfylld puss. Huga ligen. Jag hade fullt upp med att gå framåt och titta bakåt. Bara det! Nästa gång otåligheten kommer över mig ska jag snegla ner mot hagen och tacka livet för att jag ännu lever!

Bara en liten en. Som regnkaos här i Öden. Eller lite snö! Det vore ovanligt. Det går också bra med en bruten lilltå. Nej förresten, det gör ont. Jag minns när jag stukade lilltån i vintras och den stod 90 grader rakt ut från kroppen. Jag låg på golvet och krälade och trodde att jag hade svimmat. Nej, ingen katastrof som orsakar smärta vill jag ha. En björn som river upp gräsmattan vore bättre. Eller går till attack mot… katten? Undrar just var Kirrekatt har tagit vägen. Denna längtan efter en liten katastrof är helt naturlig, det är jag övertygad om. Vi behöver lite spänning i tillvaron! Jag är för feg att kasta mig utför bungy-jump på eget initiativ, men en katastrof kan jag inte värja mig emot. Det är bara att gilla läget. Jag vill bli underordnad naturens krafter!! Var är ni? Kom igen då! 

Vilket ställe! Vilken berättelse! Ikväll har Marianne Folkedotter spelat sin föreställning Näcken på Tjarn vid Lögdeälvens strand. En musik- och berättarföreställning som fullständigt trollband publiken under 45 minuter. Vi var med på en resa. Utan vare sig färdmedel eller TV-skärmar fick vi vara med. Det var berättelsen om Erik och hur han fångades av Näcken. Endast med berättaren Marianne som vägvisare fick vi vara med en stund i Eriks liv och få en glimt av hur det är att bli fast vid någonting. Precis som vi blev av berättelsen den korta stunden. Helt uppslukade, liksom. Jag vet inte om jag ska ta till mig Näckens förmåga att ge sig hän – ska jag tillåta mig det? Vore inte det oansvarigt? Men samtidigt. Varför lägga band på sig? En vacker dag kommer någon att klippa av mina strängar också, så det är väl bäst att passa på. Då återstår bara en fråga: Vad ska jag ge mig hän åt? Det ska jag fundera på nu när jag går till kojs.