Bara en novis jämför charmtrollet Shrek med Bella (se gårdagens inlägg). Shrek har ju allt: list, charm, känsla, fantasi och en stor stor portion distans. Man skulle kunna säga att filmerna jag har sett de två senaste dagarna är varandras exakta motsatser. Bella vill bli känd till varje pris. Det vill inte Shrek. Hon är ego, det är inte han. Ut ur duken strålar sådan kärlek, finess och intelligens. Det här vet väl alla, utom jag som aldrig har sett det gröna monstret förut. Det hör ju inte till vanligheterna att "de goda" får vinna så lätt heller, och att målgruppen till en tecknad film full av kärlek, är de yngre tonåren. Men här blev det fullträff. We love you, Shrek!
Ni visas månatligt arkiv för augusti 2007.
Igår var jag och grannen på bio. Vi såg Martina Haags film Underbar och älskad av alla. Men inte av mig! Underhållande för stunden, ja visst, men fullständigt innehållslöst. Mest bara pinsamt och ångestfyllt. När hon dessutom basunerat ut i varje intervju att det bygger på hennes eget liv, då blir det ju plötsligt dokusåpa av alltihop. Mer utvik än Martina Haag får man nog leta efter. Om hon hade väntat sig sympatier så blir det inga sådana från mig. Mest bara tycker-synd-om en så desperat människa. Bella har noll koll, noll distans, till och med noll känsla om vad som är rimligt, ja ens roligt. Hoppas bara att den riktiga Martina har mer av den varan. Annars kanske det är det som är filmens koncensus; att i jakten på berömmelse så finns det varken utrymme för känsla eller fantasi. Ett huge tidsfenomen? Satsar på nytt ikväll på Shreck 3. Likheterna blir nog slående…
Nu har idétorkan slagit till. Det står helt stilla och jag kan inte få fram en enda smålustig kommentar. För att inte tråka ut er och förnedra mig själv tar jag nu en paus i mitt lilla dagboksskrivande och hoppas att anfallet snart går över. Skriv gärna några rader i gästboken så jag vet att ni lever, jag tittar antagligen in varje kväll i alla fall. Tänk om det glimmar till och jag kan klämma fram något småroligt en vacker dag? That would be great!
So long!
Friidrotts-VM leder mig osökt in på funderingar om förebilder. Vilka sådana! Det är inte bara höjdhopparna, sjukamparna och sprintrarna som är supersuveräna. Kommentatorerna, reportrarna och fotograferna är lika imponerande. Snabba på att finna orden (och vinklarna), pålästa – verkar kunna allt om alla, och dessutom supersnygga. Ja, sannerligen förebilder! Jag har en tendens att låta mig imponeras allt för lätt, säger han som vet. Åh här och åh där. Va? Jag som utger mig för att vara kritisk till det mesta. Men okej då, om jag måste klämma fram några så ser min topplista ut så här just nu:
1) …Eh..
2) Hm..?
3) Inte Ulrika Me(ä)ssing i alla fall. Vad var det för fel med ä:et i efternamnet förresten? Nej hon har aldrig imponerat på mig. Verkat osäker och mesig. Kanske efternamnet har spökat? Mesig.
4) Martina Haag, hon är ju gullig och sympatisk och så, men visst har det gått lite för långt? Hur stackars-synd-om-mig är det? Hur länge ska hon tuta på det mindrevärdeskomplex-spåret? Lite tröttsamt. Får se om filmen håller måttet.
5) Ja, det var lite knepigt det här.
6) Men Ingvar Kamprad han gillar jag! Fast inte de där högernazitendenserna som han har varit anklagad för i unga år. Men drivet. Drivet!
7) Och Bergman. Han verkar ha varit en egoistisk jävel. Alltid trott på sig själv och att han har gjort rätt. Och det gick ju bra.
Det ska jag också fortsätta göra! Fyllda 36 börjar det kännas helt OK faktiskt!
Senaste kommentarer