Friidrotts-VM leder mig osökt in på funderingar om förebilder. Vilka sådana! Det är inte bara höjdhopparna, sjukamparna och sprintrarna som är supersuveräna. Kommentatorerna, reportrarna och fotograferna är lika imponerande. Snabba på att finna orden (och vinklarna), pålästa – verkar kunna allt om alla, och dessutom supersnygga. Ja, sannerligen förebilder! Jag har en tendens att låta mig imponeras allt för lätt, säger han som vet. Åh här och åh där. Va? Jag som utger mig för att vara kritisk till det mesta. Men okej då, om jag måste klämma fram några så ser min topplista ut så här just nu:

1) …Eh..

2) Hm..?

3) Inte Ulrika Me(ä)ssing i alla fall. Vad var det för fel med ä:et i efternamnet förresten? Nej hon har aldrig imponerat på mig. Verkat osäker och mesig. Kanske efternamnet har spökat? Mesig.

4) Martina Haag, hon är ju gullig och sympatisk och så, men visst har det gått lite för långt? Hur stackars-synd-om-mig är det? Hur länge ska hon tuta på det mindrevärdeskomplex-spåret? Lite tröttsamt. Får se om filmen håller måttet.

5) Ja, det var lite knepigt det här.

6) Men Ingvar Kamprad han gillar jag! Fast inte de där högernazitendenserna som han har varit anklagad för i unga år. Men drivet. Drivet!

7) Och Bergman. Han verkar ha varit en egoistisk jävel. Alltid trott på sig själv och att han har gjort rätt. Och det gick ju bra.

 

Det ska jag också fortsätta göra! Fyllda 36 börjar det kännas helt OK faktiskt!