Jag har varit till huvudstaden på blixtvisit. Tillbaka hemma i det verkligen sköna lugnet, summerar jag alla unika personer som jag har hunnit möta. Som han på flyget ner, som satt bredvid mig. Han hade flugit från Sydafrika för att köpa en helikopter i Örnsköldsvik. Om två månader skulle han komma tillbaka och själv flyga hem den. Otroligt. På Arlanda lyckades jag se lagom förvirrad ut för att hamna bredvid favvon Johan Rheborg. Där gick vi i samma takt en lååång stund och såg ut som värsta paret. När han gick förbi Stakka Bo eller var det Wille Crawfoord? Nej, det var nog han.. vad är det han heeter…? nåja, så bara hejade han så där coolt med ena handen. Han höjde den nästan inte, bara vek upp den lite från någonstans vid knähöjd.(Babianpåbrå?) Kanske kommer man i Hänt extra att kunna läsa om "Johan på resa med nytt kurvigt sällskap". Håll utkik! I Jämtlands monter på matmässan Smaklust berättade chokladpralinkvinnan att hon fick avgångsvederlag på firman där hon jobbade, och nu vågade hon starta eget och göra chokladpraliner för hela slanten. I en annan monter köpte jag kryddor från en man vars svägerska är från Lögdeå, ingen mindre än bilreparatörens dotter. Ja, gud bevars vad liten världen är. Ganska underhållande också!

 

Kolla själv, direkt ur verkligheten: www.tjuvlyssnat.se. 

Nu har telefonkatalogproducenten Eniro tänkt till. Den gula bibban damp ner i låddan idag och de har verkligen lagt manken till för att man ska känna att det är just "min" katalog. Förutsatt att jag vill indentifiera mig med norrländska ord och uttryck vill säga. Har det rent av blivit en språkkatalog? På framsidan står att läsa: Brannbär. Ja, det vet vi infödda vad det betyder. (Hallon!). Omånschlit kanske är ett uttryck från Liden, vad vet jag, men jag kan fortfarande ana dess betydelse. Lite mer svenska blir det genast på nästa mening: Hä den på bron. Så säger bara en stockholmare som ska göra sig lustig på norrländska. Hen på bron, heter det.

 

Mä he ä ju int så enklt för je ho vont begrip. När je va bån då tala gammfalke på hän vise, å te sist så jole man ju dä själv a. Sen kåmme dän tv-hallåern å tala so finte so man glömte ju bort hur de skull låte egenlin. Mä nu ikvälj så vare söm öm de slog ne en blixt ti me. Då satt orla där ijen! Dä känns tyckt!

Vackra ord finns det många av. Idag fastnade jag särskilt för tålamod. Det låter så strävsamt. Uthålligt, ja, starkt. Urnorrländskt också. Han som "tål" är en mäktig och stadig man. Att ha "mod", ja det är något särskilt det. Jag beundrar dem! Själv har jag ingenting av den varan. Njet, det blev inget tålamod över till mig i mars, -71. Allt var redan taget. Så här lever jag mitt lilla liv utan tålamod och bryter ner folk allt eftersom. Ingen orkar väl vara med en som inte har tålamod!? Hade jag varit löpare hade jag sprungit 100 meter, explosiv och snabb i starten. Nej förresten, 60. Jag skulle aldrig orka hålla på de sista 40. Så är det med det. Jag minns inte när jag läste en bok från pärm till pärm senast. Efter första kapitlet brukar jag söka runt bland slutraderna för att finna svaret på den spännande uppgörelsen. Jag har bevis för att jag inte har något tålamod: När vi skulle sticka sockor på slöjden i femman så fick jag hemläxa över påsklovet, att sticka färdigt makan till min första egenhändigt ihopkomponerade gula socka. Jag gjorde aldrig den läxan. Eller som när jag skulle köpa bil en gång, och var på desperat jakt (desperat så klart, här jagas inte med någon längre eftertänksamhet…) efter en som fungerade. Pappa följde med mig till bilhandlaren för att titta på bilar den där dan. Medan han lungt provsatt den ena bilen efter den andra hade jag dirigerat bilhandlaren att köra ut den blåa Peugeoten som stod längst in, för den skulle jag ha. Själv satt jag vid säljarens skrivbord och skrev under kontraktet. Höjden av dåligt tålamod är nog anställningen på ortstidningen. (Och det här är inget jag är stolt över…). Jag hade just fått plats på familjeredaktionen och lovade chefredaktören dyrt och heligt att även om jag skulle få det där andra jobbet jag hade sökt, så skulle jag inte – iiinte – ta det. På väg ut genom ytterdörren ringde den som inom loppet av en halvtimma kom att bli min andra nya arbetsgivare. Jag kan säga så mycket, att han INTE var glad när jag stod i hans dörröppning igen efter 10 minuter och försökte förklara att det var ett misstag att anställa mig.

 

Suck. Det brukar väl klarna med åren va? Men hur ska jag ha tålamod att vänta… 

Ge mig ett klokord som jag inte spyr på! Snabbt! Jag behöver stärkas, immediately. Alla prettolyrikböcker får jag bara ståpäls av. De står i långa rader i bokhyllan och ser mest beige ut. Inte ens Bodil Malmsten känns intressant längre. Lite mer jävlaranamma, lite mer ilska och sarkasm om jag får be. Finns det ingen som ser det ironiska i saker och ting längre?

 

Lite Norénanda blev det igår kväll i alla fall, hos goda vännerna knivmakarna, thanks god. Då tog studierektorn till orda och klämde i med en rejäl liknelse: "Han såg ut som en hamster i fosterställning!". Vad? Vem?! Det kändes ju väldigt nytt faktiskt. Annars är ju Ernst en kille med många ord. Hans senaste: "Varför ska man gå den logiska vägen när det finns en annan" passar mig rätt bra. Det finns inget logiskt i mitt liv just nu. Mer bara tjurskallighet och nojja. Vi får se när det anfallet går över. Kanske kan woodoo hjälpa mig?!

 

http://svt.se/svt/play/video.jsp?a=830255