Idag var det föräldramöte i Maltes klass och för första gången var jag inte där. Eller kanske har det hänt en gång förut också faktiskt, när jag jobbade en kväll. Den här gången hade jag inget jobbskäl, utan mer jag-vill-vara-hemma-skäl. Tjugo minuter innan mötet stövlade jag in hemma, och ville helst inte åka någonstans alls. Per var packad för Korpenserien i volleyboll och var beredd att åka lite tidigare för att vara med på mötet också. Så jag passade. Vi har manngrannt varit med tidigare, båda två, för vi tycker att det är intressant att veta vad som är på gång och hur stämningen är i klassen. Eftersnacket brukar bli engagerat och nya pedagogiska drag ska experimenteras omedelbart. Som när fröken hade varit på mattekurs och introducerade mattelek. Toppen toppen! Eller när Ur-och-skur skolan drog igång. Alltid ute, oavsett väder. Entusiastiska och glada har vi hakat på. Hej och hå. Men säg den energi som varar för evigt – och du får Nobelpriset.  Så sinade orken även i detta fall. Nu kämpar vi till och med om så basala saker som: jacka när det regnar (det är töntigt), inte ha mössa på sommaren (jo, det ska man ha för det är coolt) och reflexväst när man kör cross (reflexväst är för småglin, bara så ni vet..). Hur kunde det bli så? I vilket filter fastnade våra hurrarop och applåder? Kanske blev det för mycket av den varan. Kanske ska man inte vara så präktig med sina barn? Låta de vara lite crazy och udda och SJÄLVA komma på hur det ska vara? Låter sunt, när jag säger det nu. Vem har lyssnat på mammas goda råd? Inte jag i alla fall. Nej, så nu ska vi ändra kurs. Skita i allt (huu så hemskt) och bara vara coola. Läxa? Nej, vad då, måste man göra det? Jag GISSAR att efter första läxgenomgången där han sitter och är helt oförberedd så ångrar han sig, så till den milda grad att han nästa gång ser till att göra den i tid. Utan våra förmaningar ideligen. Och det måste väl vara bättre att vara naken när det ändå regnar så mycket, va? Då blir ju inte kläderna blöta! Fiffigt! Jag tror att vi börjar direkt i morgonbitti. 

Alltså, det här med jakt roar mig inte alls. Om det inte är scener från en hed i Skottland, på TV. Då ställer jag upp. Glenboogle, till exempel. Här hemma i norr är jag, och några till, i minoritet i den frågan. Helt uppenbarligen. Jag trodde inte det själv förrän jag konstaterade att bokningsboken var TOM för två veckor sedan. Efter ett stort antal analyser vågade jag tro att det inte handlade om dåligt mottagande eller fel på maten i Olofsfors (vi har hittills varit kända för motsatsen). Nej, det är helt enkelt så att inga företag håller konferenser den första älgjaktsveckan. Denna stenålderssyssla som tar så många människor i anspråk år 2007. Jakt för mat, då det begav sig, må väl vara men att veckans dagar i modern tid ska inrutas efter jakt, styckning, malning och infrysning.. Där går väl ändå gränsen? En inbiten jägare har jag skådat på nära håll i många år nu, och under den mest intensiva perioden får man räkna med tryckfall. Följande konversation utspelade sig i eftermiddags då vi skulle ta en "älgrunda" inpå knuten.

Mannen tar på sig en fleecetröja och frågar:

-Vilken färg är den här?

*Ehh, grå. Väldigt mycket grå, svarar jag.

-Så den är inte blå då?

*…Nä, den är helt grå. Som blyerts.

-Hmm, jaha.

Hur den informationen lagrades eller bearbetades vidare har jag ingen aning om. Men visst undrar man vad som rör sig där uppe i huvudknoppen. Uppenbarligen tyckte han själv också att det lät märkligt, så han skrattade till så där generat. [Nej, nu ljög jag för att det skulle passa in bättre i den här bloggen... Vi gapflabbade båda två.] Om det är turtröjan, olycksfärgen eller whatever kan jag bara fantisera om. Och NU förstår jag! Den här temporära hjärnskrynklingen har företag och konferensarrangörer känt till i många år redan. De ser självklart till att inte boka in viktiga möten med ledningsgrupper första veckan i september. Fiffigt!

 

Läsarna kan själva säga vilka nyanser av grått som fleecetröjan går i. Se bild t v. Blå, någon?

Gårdagskvällens sittning blev ännu en lyckad kväll, tredje gången gillt dessutom. Ett rundabordssamtal där varje medverkande har en egen stol, vare sig man är där eller inte. Skönt att veta. Värdinnan har plockat ihop ett antal personer vars gemensamma nämnare är just värdinnan. Själv har jag fått flera nya bekantskaper. Intressanta samtal utvecklas och fascinerande livsprojekt kommuniceras över den ena goda anrättningen efter den andra. Nu har vi blivit lite varma i kläderna också, och genast föds nya idéer och tankar. Igår var det premiär för ett litet temainslag och först ut att inleda var jag. Hur det gick? Så där. Min tes var ganska tunn, och inte blev jag emotsagd heller. Kanske skulle jag ha knorrat till det lite ytterligare? Kvällens ämne var politik och jag hade väntat mig att flera inte uppfattar sig själva som politiska personer. Kardinalfel! I detta sällskap - hur kunde jag bara tro det? En hord medvetna, sofistikerade, ja rent ut sagt ledande personer inom sina gebit. Suck. Det klarnar nog på franska breddgrader, med mera vin och fri sikt  över havet, eller var det Pyreneerna? Att vara i en vacker miljö, med människor som delar med sig av livets vedermödor är oerhört stärkande. Skrattsalvorna är rena medicinen. Så varför värker huvudknoppen idag då? Som en stångjärnshammare. Tack ändå, friends!

Vad mörkt det har blivit ute. Och fort. Nyss var det ju ljust till klockan mitt-i-natten. Jag har just kommit hem känns det som, och nu är det kolsvart. Hu så hemskt. Desto mysigare att tända ljus. Det ska jag göra nu, och fila på mitt anförande inför lördagkvällens nätverksträff. Det blir temakväll (här ligger vi inte på latsidan) och jag är först ut med ämnet som roar mig mest: POLITIK! Om det blir lyckat kan jag nog känna mig nöjd. I annat fall gråter jag ut här, på mitt eget lilla hörn i rymden. Men först måste jag tända ett ljus. Och koka te. Och plocka ur diskmaskinen kanske? Jag borde ju faktiskt föra lite jobbstatistik först av allt. Fast än klockan inte är särskilt mycket är jag ju trött också. Så det är lika bra att jag går och lägger mig! God natt!