Inte kunde jag drömma om att en separation (efter 21 år) skulle kännas… så här. Nu är jag helt installerad (nja, bokhyllan med mina favvoböcker fattas mig) i lägenheten. Jag bara njuter! Funderar på att skriva en bok. Eller en dikt. Eller (helt serious) att måla en tavla. Jag är så hiimla sugen på att måla något. Men jag känner igen känslan. Sist jag hade den letade jag fram duk och penslar, men sedan tog det tvärstopp. Jag ser något helt annat inom mig än vad ögonen faller på i stativet. Nåja. För mig har allt tal om "skilsmässa" och "gud, nu har de OCKSÅ gått ifran varandra" varit det yttersta tecknet på drama, tragik och elände. No, no, no! Vi (jag vågar säga det, för vi är överens i den här frågan) får plötsligt utrymme båda två, på var sitt håll. Två segrar! Win-win! Ikväll är lilleman hos en kamrat och får sova över – höjden av lycka. Själv häckar jag kvar på jobbet så länge jag orkar och förbereder och avslutar. Trettiosex och ett halvt och fri som en fågel. Det är ingen dum känsla.
Ni visas månatligt arkiv för oktober 2007.
Är hemma på landet ikväll och kan blogga igen. Mysigt på alla sätt och vis. Men anledningen till att jag är här är inte så angenäm . Lillen (katten alltså) har blivit akut sydd med nio stygn i magen hos jourveterinären. Första gången en katt har fått kosta sååå mycket pengar i den här familjen. Men nu är det sonen som äger och då får vi bjuda till. Hur Lillen kunde bli så skadad vet vi inte. Kanske har han fastnat i något uppstickande glas, eftersom såret var så rakt skuret och rent. När han ändå låg där på operationsbordet blev han av med den outvecklade manligheten också. Han är hemma nu och går runt i huset och försöker vänja sig med tratt på huvudet, nio stygn och två tomma pungkulor. Han mår inte alls bra.
Nördar av olika slag finns det gott om, och håll med om att de berikar tillvaron för oss alla? Breddar liksom referensramarna i fråga om vad som ryms i den mänskliga naturen. Att jag tillhör den skaran har jag väl anat en tid, men till den milda grad..? Ja, det står helt klart efter några dagar utan uppkoppling i nya lägenheten. Å vad jobbigt! Inga nyheter, ingen blogg, inga veckoplaner från Heikki (Veesa). Stor saknad! När vi åker hem till landet med trådlös dito, så hänger självklart laptopen med och efter en halvtimma i soffan är den mest nödvändiga informationen inhämtad. Hur länge jag förblir utan internet vet jag inte i dagsläget, så till dess får jag träna på att återgå till livet BI – before internet!
Så har sonen, 8 år, och jag sovit första natten i lägenheten. Skafötters i en 90 cm säng kan bara sluta på ett sätt: mamman har nackspärr när hon vaknar. Och varför vi sover skafötters? Jo, för att Mio möbler har en ny sängleverantör som inte kan spotta fram sängar i tillräckligt snabb takt. De som har sängkampanj och allt. Osis. Vi är visst många som får vänta läänge på ny säng. Nu ska jag dock förhandla fram att få behålla den här "lånesängen" som de så vänligt körde hem åt mig igår. Den är riktigt fin, och då kan sonen också få sprillans nytt. Varför bara jag? Tårtan som jag lovade ge flyttkillarna, den hann jag aldrig köpa förstås (ja, som jag lovade er här på bloggen, de vet förstås ingenting..). I kön på ICA ringde de, och meddelade glatt att de var framme. Det var bara att kasta sig in i bilen och hålla upp dörrar och le. Sedan var de borta igen. I natt blir det bara jag. Undrar hur det känns? Sitter och pausar en stund på jobbet innan det är dags att ta itu med återstående skrivjobb. Faktum är att jag kan förnimma en skön känsla redan: att komma hem är verkligen att komma hem – och vila. Att åka från jobbet hem till huset var som att komma till det "andra jobbet". Kanske är det det experter och doktorer menar i artiklar och debattprogram; att kvinnor dubbelarbetar och bränner ut sig och får hjärtinfarkter. Ja, men i så fall har jag ju avstyrt den risken i alla fall. Skön tanke för en hypokondriker!
Senaste kommentarer