Så har sonen, 8 år, och jag sovit första natten i lägenheten. Skafötters i en 90 cm säng kan bara sluta på ett sätt: mamman har nackspärr när hon vaknar. Och varför vi sover skafötters? Jo, för att Mio möbler har en ny sängleverantör som inte kan spotta fram sängar i tillräckligt snabb takt. De som har sängkampanj och allt. Osis. Vi är visst många som får vänta läänge på ny säng. Nu ska jag dock förhandla fram att få behålla den här "lånesängen" som de så vänligt körde hem åt mig igår. Den är riktigt fin, och då kan sonen också få sprillans nytt. Varför bara jag? Tårtan som jag lovade ge flyttkillarna, den hann jag aldrig köpa förstås (ja, som jag lovade er här på bloggen, de vet förstås ingenting..). I kön på ICA ringde de, och meddelade glatt att de var framme. Det var bara att kasta sig in i bilen och hålla upp dörrar och le. Sedan var de borta igen. I natt blir det bara jag. Undrar hur det känns? Sitter och pausar en stund på jobbet innan det är dags att ta itu med återstående skrivjobb. Faktum är att jag kan förnimma en skön känsla redan: att komma hem är verkligen att komma hem – och vila. Att åka från jobbet hem till huset var som att komma till det "andra jobbet". Kanske är det det experter och doktorer menar i artiklar och debattprogram; att kvinnor dubbelarbetar och bränner ut sig och får hjärtinfarkter. Ja, men i så fall har jag ju avstyrt den risken i alla fall. Skön tanke för en hypokondriker!