Inte kunde jag drömma om att en separation (efter 21 år) skulle kännas… så här. Nu är jag helt installerad (nja, bokhyllan med mina favvoböcker fattas mig) i lägenheten. Jag bara njuter! Funderar på att skriva en bok. Eller en dikt. Eller (helt serious) att måla en tavla. Jag är så hiimla sugen på att måla något. Men jag känner igen känslan. Sist jag hade den letade jag fram duk och penslar, men sedan tog det tvärstopp. Jag ser något helt annat inom mig än vad ögonen faller på i stativet. Nåja. För mig har allt tal om "skilsmässa" och "gud, nu har de OCKSÅ gått ifran varandra" varit det yttersta tecknet på drama, tragik och elände. No, no, no! Vi (jag vågar säga det, för vi är överens i den här frågan) får plötsligt utrymme båda två, på var sitt håll. Två segrar! Win-win! Ikväll är lilleman hos en kamrat och får sova över – höjden av lycka. Själv häckar jag kvar på jobbet så länge jag orkar och förbereder och avslutar. Trettiosex och ett halvt och fri som en fågel. Det är ingen dum känsla.