Skratta åt mig om ni vill men jag står för det. Jag är med i lokala hembygdsföreningen. Mig veterligen är jag den enda under 40 år. Två aktiva är under 50 och resterande skara entusiaster har väl en medelålder på över 65. Ett utmärkt sätt att känna sig ung, trots fyllda 37. Nåja, det finns djupare skäl för engagemanget än just ålders-egot, men låt oss lämna det därhän för nu. I en krönika som jag skrivit till föreningens medlemstidning saxade jag följande ur gamle fars farbror Axels tidning Jordbrukarnas föreningsblad årg 1937. Betänk, 71 år sedan!

 

”Från många år se´n minnes jag en tidningsartikel av en jordbruksupplysare, i vilken denne ganska kraftigt vände sig mot cykeln – det var nämligen just då cykeln började komma på modet – emedan han ansåg att denna skulle medföra slöseri från ungdomens sida eller i varje fall försvåra sparandet. Och jag håller gärna med om att fortskaffningsmedlet i fråga under en tid höll på att göra en hel del ynglingar och flickor konkursmässiga, kanske ej minst det sistnämnda, vilkas portmonäer tämligen regelbundet länsades av såväl cykel- som symaskinsagenterna. Och så ansåg man ju också, att det ej var någon konst att med cykelns hjälp på ett lite nafs göra en runda om nära nog halva världen. Därjämte krymte ju även avståndet mellan dansbanorna samman på ett alarmerande och ganska förskräckande sätt. Och huru skulle det då gå med sparandet till den egna stugan, det ägandes egna hemmet?

 

Men usch! vad det rutschat iväg se´n dess. Det gamla vidundret och fenomenet cykel, – ehuru jag för min del anser den ännu vara den mest praktiska av uppfunna maskiner – duger knappast längre. Och undra på det ty i dessa nådens, högfärdens och galenskapernas år duger det ju knappast för en s. k modern människa att äta frukost, lunch och middag på ett och samma ställe. Nej, för ingen del, sån´t går rakt inte an. Den verkligt moderne fart- och vidundermänniskan bör helst, om hon vaknar i Stockholm, inta frukosten där, luncha i Köpenhamn samt dinera i Valencia eller Salamanca, beroende på, om man sympatiserar med den lagliga regeringen eller med insurgenterna. Huru länge ska det månne dröja, innan man, sedan man intagit sin frukost på Bellmans källare, fordrar att luncha i en av Newyorks skyskrapor? Det torde nog endast vara en tidsfråga. (—)

 

Medan vi äro inne på cykeln och andra mera moderna kommunikationsmedel, vill jag berätta en liten episod. En av mina grannar hade annonserat efter en ladugårdskarl, som även skulle mjölka en liten besättning på 15 kor. Och så kom där en platssökande i sin ägandes bil. Han hoppade av bilen och anmälde sig. Tog en titt på lagården, kasserade omedelbart gångarna, som han ansåg vara för ojämna. Sedan kom turen till gödselkärran och så till korna, som hade för dålig juverställning, och därefter begärde han utom månadslön två öre per liter för mjölkningen, vilken var fastställd från den 1 april enligt hans bestämda åsikt – han hade förväxlat mjölkavgiften med ackordspriset för mjölkningen – och så deklarerade han likaså bestämt, att han inte ville väga varken kraftfoder eller annat foder samt själv bestämma över lagården. Inför dessa krav och diktaturtendenser fann ägaren det vara rådligast att själv t.v uppehålla komajorsbefattningen, varför det ej blev något resultat. –Och med detta ville jag påpeka, att fordringarna nu äro tämligen uppskruvade även på landet, så nog behövs en prisstegring även i denna s.k dyrtid, som inte beträffande livsmedlen är en dyrtid. Försåvida arbetarna vid jordbruket skola kunna betalas och för såvida de skola bli kvar. Det gäller nu även att med lönerna finansiera såväl bensin- som bilinköp -  åtminstone då man är som bäst i farten.

 

Kloo”