Sen som tusan hem från jobbet, 9 mil bort. Hem, skynda, trött, dimma, tesugen. Vad händer? Jo, en civilpolisbil lägger upp mjölkblandaren på taket och blinkar med ljuset. "Va? Varifrån kom den ambulansen?!". Det var ingen ambulans. Det var två stiliga, roliga och mycket omtänksamt förmanande unga polismän. De hade följt efter mig länge (den som det visste..!) och mätt upp att min snitthastighet var 77 km i timmen, även på 70-sträckorna. "Sorry babe, det blir 1 500 spänn". De snackade om "det är inte för vår skull; farlig för medtrafikanter;älgar" ja, hela raddan. Argumenten kändes så bekanta, och deras ansikten också faktiskt. Var? När? Vem?! Joo, nuu minns jag! Dagen före julafton, på nästan samma ställe – det var ju dom! Igen! Vilka gullungar. Har de haft koll på mig sen dess? Så måste det ju vara. 1 500 spänn till. Nästa gång får de bjuda på kaffe. Det är rimligt.
Det härliga i kråksången var att den stilige polismannen tog igen MIG först! Tänk ändå att man gjorde ett så gott intryck. Jag gjorde nog också intryck när vi skildes åt som förtroliga vänner (..eh?) och körde exemplariskt hela vägen hem. De försvann snabbt in i trafikvimlet igen, men efter den andra 70-sträckan var det plötsligt en bil som blinkade in på en parkeringsficka och såg ut att vilja vända. Jag chansade att det var dom som följt med ett par mil till, och la iväg en sådan där flirt med blinkersen som man gör vid omkörning. Och visst var pojkarna med på noterna! Jag fick en riktig kyss tillbaka med blått och rött och hela bibban. Sen log jag för mig själv resten av färden hem. Tackade de i mitt sinne för den dyra men snabba körlektionen, den andra på tre månader, och att jag nu kommer att spara 25 kronor OM DAGEN i minskad dieselförbrukning. För nu kör jag såå lagligt och snällt och fint. Och skattemärket är på!
