maj 2008

Att utge sig för att vara bloggare kräver sin man. Eller rättare sagt sina goda argument. Frågan dyker upp lite nu och då; "Men vaaarför göör du det?". Idag fick jag den igen, från oväntat håll dessutom. Jag som trodde att gruppen framsynta 50-talister med känsla för kultur och samhällstrender skulle vara de största fansen. Icke.

De som är födda på 40-talet eller tidigare rycker bara på axlarna och byter samtalsämne. De som är yngre säger "sjysst" eller "vilka najsa bilder på bloggen". Men mellangenerationen, de som vill vara på men inte har förstått tjusningen med blogg, ja, det är de som väcker frågan.

Varje gång dröjer jag med svaret. Ja, varför gör jag det? Exhibitionist? Ego? Översocial? Troligtvis ja på alla. Hur låter det i Lagomsverige? Illa, illa.

Jag söker fortfarande argumentet med knorr. Men i väntan på det så snor jag Lillens spontana reaktion vid bordet, rakt av: Skit i det du!

I två nätter har jag hyst in mig hos min arbetskamrat lillebror busungen och hans gemål. Som en dröm att få sitta vid köksbodet och tala med FOLK öga mot öga, och inte i telefon i bilen, i 65 minuter på hemväg. Ja, så lyxigt har jag det idag.

Intressant att se hur unga människor av idag har det. Eller unga och unga. I alla fall i en annan fas i livet. Det jag har sett hittills är imponerande. Om den öppenhet, generositet och nyfikenhet som präglar det här unga hemmet är genomgående för 80-talisterna i stort, ja då kan jag sluta oroa mig. De som kommer att ta hand om mig på ålderns höst är väl knappast ens födda ännu, men med stor sannolikhet är dessa unga mina vårdares far- och morföräldrar. Mmm, så kan det bli. Inget att oroa sig för alltså.

Känns som lite övning-ger-färdighet också att bo i stan, åtta minuters gångväg från jobbet. Om den här praktiken slår väl ut så kanske jag har en egen kuppe innan jul i alla fall.

Den som lever får se. Och jag orkar inte utveckla det där med döden och egoismen [se gårdagens blägg]. Jag tycker så, men skit i t.

Har varit på uppvaktning ikväll, 30-kalas. Släkten på den sidan var samlad och fick uppdatera varandra om vilka vägar släktleden tar. Nya är på väg in – snart födsel, andra är på väg ut – snart döda. Generationerna blir så påtagliga vid sådana här tillfällen. Mycket bus och skratt förstås, men på hemväg blev jag kvar i känslan av att tillhöra den nu levande skaran av uråldriga släktled. Att bara vara en liten fis i det stora hela.

Jag trivs mycket bra med den känslan. Jag konstaterar att jag under min levnad kan komma att påverka många generationer efter mig. Är inte det märkligt så säg. Om jag flyttar till Manhattan och avlar av mig där, så får ju det en helt annan betydelse än om jag bor i Malmö och dör där. Ja, det tål att tänkas på.

Tankar om döden i största allmänhet ligger ju inte långt borta. Ett intressant ämne för övrigt. Jag har ägnat salig (fd) svärmor en del funderationer de senaste dagarna, och konstaterar att jag skulle vilja växla några ord med henne igen. Det börjar ju bli några år sedan nu. Jag skulle behöva hennes resoluta råd och någon att brottas med. Ont om motstånd där ute.

Kallas detta sorg? För somliga. Jag envisas med att hävda att sorg är högsta formen av egoism.

Grunna på den du.

Idag har hela manskapet på arbetsplatsen varit utlokaliserade på vackra friluftsmuseiområdet. Gärdesgårdar har lagats, golvtiljor såpskurats och grönsakssängar rensats. Hej och hå!

Jag fick en dag bland granstörar och liten brasa att schve ämnena i. Mycket lärorikt och roligt. Nu blir det hem till Ödenskogen och röja bland det täta granbeståndet och fixa gärdesgård i sommar. Finfint!