Har varit på uppvaktning ikväll, 30-kalas. Släkten på den sidan var samlad och fick uppdatera varandra om vilka vägar släktleden tar. Nya är på väg in – snart födsel, andra är på väg ut – snart döda. Generationerna blir så påtagliga vid sådana här tillfällen. Mycket bus och skratt förstås, men på hemväg blev jag kvar i känslan av att tillhöra den nu levande skaran av uråldriga släktled. Att bara vara en liten fis i det stora hela.
Jag trivs mycket bra med den känslan. Jag konstaterar att jag under min levnad kan komma att påverka många generationer efter mig. Är inte det märkligt så säg. Om jag flyttar till Manhattan och avlar av mig där, så får ju det en helt annan betydelse än om jag bor i Malmö och dör där. Ja, det tål att tänkas på.
Tankar om döden i största allmänhet ligger ju inte långt borta. Ett intressant ämne för övrigt. Jag har ägnat salig (fd) svärmor en del funderationer de senaste dagarna, och konstaterar att jag skulle vilja växla några ord med henne igen. Det börjar ju bli några år sedan nu. Jag skulle behöva hennes resoluta råd och någon att brottas med. Ont om motstånd där ute.
Kallas detta sorg? För somliga. Jag envisas med att hävda att sorg är högsta formen av egoism.
Grunna på den du.
Sedan ägnar man några pliktskyldiga och goda tankar åt den sedan länge döda.
Hundvaktaren: Ja! Där är du inne på något stort. Känns helt rimligt. Så är det, att saknad är kärlek. Exakt.
Hundvaktaren: Ja! Där är du inne på något stort. Känns helt rimligt. Så är det, att saknad är kärlek. Exakt.
//Hundvaktaren, som sörjer och saknar
Ja såna där funderingar kan man klura länge på, vända och vrida och tänka lite till :-)
Men intressanta ja!
CW: läs Annas inlägg så har du en förklaring i sammanfattning! Intressant att du delar min uppfattning Anna, det är inte alla som gör nämligen.. Och vilka spännande vägar dina släktled kommer att ta sig nu. Bara att gratulera!