I två nätter har jag hyst in mig hos min arbetskamrat lillebror busungen och hans gemål. Som en dröm att få sitta vid köksbodet och tala med FOLK öga mot öga, och inte i telefon i bilen, i 65 minuter på hemväg. Ja, så lyxigt har jag det idag.

Intressant att se hur unga människor av idag har det. Eller unga och unga. I alla fall i en annan fas i livet. Det jag har sett hittills är imponerande. Om den öppenhet, generositet och nyfikenhet som präglar det här unga hemmet är genomgående för 80-talisterna i stort, ja då kan jag sluta oroa mig. De som kommer att ta hand om mig på ålderns höst är väl knappast ens födda ännu, men med stor sannolikhet är dessa unga mina vårdares far- och morföräldrar. Mmm, så kan det bli. Inget att oroa sig för alltså.

Känns som lite övning-ger-färdighet också att bo i stan, åtta minuters gångväg från jobbet. Om den här praktiken slår väl ut så kanske jag har en egen kuppe innan jul i alla fall.

Den som lever får se. Och jag orkar inte utveckla det där med döden och egoismen [se gårdagens blägg]. Jag tycker så, men skit i t.