De som är födda på 40-talet eller tidigare rycker bara på axlarna och byter samtalsämne. De som är yngre säger "sjysst" eller "vilka najsa bilder på bloggen". Men mellangenerationen, de som vill vara på men inte har förstått tjusningen med blogg, ja, det är de som väcker frågan.

Varje gång dröjer jag med svaret. Ja, varför gör jag det? Exhibitionist? Ego? Översocial? Troligtvis ja på alla. Hur låter det i Lagomsverige? Illa, illa.

Jag söker fortfarande argumentet med knorr. Men i väntan på det så snor jag Lillens spontana reaktion vid bordet, rakt av: Skit i det du!

Intressant att se hur unga människor av idag har det. Eller unga och unga. I alla fall i en annan fas i livet. Det jag har sett hittills är imponerande. Om den öppenhet, generositet och nyfikenhet som präglar det här unga hemmet är genomgående för 80-talisterna i stort, ja då kan jag sluta oroa mig. De som kommer att ta hand om mig på ålderns höst är väl knappast ens födda ännu, men med stor sannolikhet är dessa unga mina vårdares far- och morföräldrar. Mmm, så kan det bli. Inget att oroa sig för alltså.

Känns som lite övning-ger-färdighet också att bo i stan, åtta minuters gångväg från jobbet. Om den här praktiken slår väl ut så kanske jag har en egen kuppe innan jul i alla fall.

Den som lever får se. Och jag orkar inte utveckla det där med döden och egoismen [se gårdagens blägg]. Jag tycker så, men skit i t.

Jag trivs mycket bra med den känslan. Jag konstaterar att jag under min levnad kan komma att påverka många generationer efter mig. Är inte det märkligt så säg. Om jag flyttar till Manhattan och avlar av mig där, så får ju det en helt annan betydelse än om jag bor i Malmö och dör där. Ja, det tål att tänkas på.

Tankar om döden i största allmänhet ligger ju inte långt borta. Ett intressant ämne för övrigt. Jag har ägnat salig (fd) svärmor en del funderationer de senaste dagarna, och konstaterar att jag skulle vilja växla några ord med henne igen. Det börjar ju bli några år sedan nu. Jag skulle behöva hennes resoluta råd och någon att brottas med. Ont om motstånd där ute.

Kallas detta sorg? För somliga. Jag envisas med att hävda att sorg är högsta formen av egoism.

Grunna på den du.

Jag fick en dag bland granstörar och liten brasa att schve ämnena i. Mycket lärorikt och roligt. Nu blir det hem till Ödenskogen och röja bland det täta granbeståndet och fixa gärdesgård i sommar. Finfint!

Direkt såg vi oroväckande många Skarvar, tre stycken. Det tycker vi inte om. För övrigt var vi ganska ensamma på klipporna idag. Det var väl för friskt och kylslaget för normalsvensken. Vi hittade lite lä och kunde mumsa medhavd matsäck i alla fall. Fast än stegräknaren står på under 10 000 steg så är tröttheten outhärdlig nu ikväll. Jag dör snart om jag inte får sova. Hur kan havsluften suga musten ur en så?

Vi tog oss också en närmare titt på SMHI:s väderstation vid fyrplatsen. Många knappar och kikare och spakar att pilla på där. Någon varning om skadlig laser fick mig att backa. Onödigt att dra på sig strålningsskador just idag. Mycket annat intressant att fokusera på.

Väl hemma igen hade temperaturen stigit med i alla fall fem grader. Å ja som ba chansa! Otrolit.

TV4 Nyheterna tar verkligen priset i osmaklig TV: Ulrika Nilsson hade glömt att ta av sig satinmorgonrocken, ekonomireportern var klädd för jetsetkväll i Saint Tropéz OCH äcklige Ekwall hade mer vax än hår på huvudknoppen. Jag hörde inte ett ord.

Kvällens räddning blev underbara Carina Berg. Intelligent, charmig, rolig, ja allt man själv vill vara. I sista avsnittet flyttade hon in till Martin Stenmark. Cool kille visst, men hur kan Carina Berg vilja vara någon annan än sig själv? Hon SA att hon vill VARA Martin Stenmark.

Men, skitabra förresten. Då blir ju hon ledig, så att JAG kan bli HON när hon blir han. Klart´ å betart´.

I högsta fart uppför berget genom skogen. Fram med yxor, knivar, sågen och tändstålet. Snart värmde elden gott och fram med mera packning: korvar, bröd, pinnbröddeg, smör i askar, rökt fisk, senap och ketchup så klart. Till detta: te i tre (!) termosar, kaffe, maschmallows, bullar och jordnötter. Tanken slog mig: Vad är det här för människor? Arbetsplatsens IT-avdelning måste vara unik i landet med sådana här specialintressen. Om det inte vore för geocachingen och GPS:en skulle jag lika gärna ha kunnat vara flyttad tillbaka till förskolans utflykter med entusiastiska fröknar. Omhändertagen och trygg? Jodå. Säker guide och höjdrädd hare att bräcka, så jovars.

Frågan är om man vågar sig på flera strapatser  med det här gänget. En gång ingen gång, två gånger en vana.

Illusionslös? Absolut. Känslokall? Sedan barnsben. Oberoende och självbehärskad? Kanske inte min starkaste gren men jag för en ständig kamp mot allt slags beroende. Just den biten går väl så där.

Nåja, vid samtal över eftermiddagsfikat på jobbet visade det sig att skällsordet (cyniker) just i det här sällskapet framstod som ljuv musik. Slut på romantiserande föreställningar om allas godhet och universum som ett paradis. Det är grått och trist och asfalterat, bara att acceptera.

Meningen med livet då? Höra fågelsång och se träden grönska! Ja, det är ju våra inövade uppfattningar om vad som är gott och ont. Så visst, det är bara att njuta av grönskan och godheten och humorn och allt det där andra som man gillar, för att det ska bli uthärdligt.

Nu är jag ju inte ensam om dessa idéer längre, har hittat likasinnade på min egen (nybildade) avdelning I och T och hos Andreas. Det finns ett litet hopp i alla fall.

Eller, det  kanske man inte kan säga om man är …?

Mina barnfria kvällar har sett ut så här de senaste veckorna: skynda hem, dricka te, äta macka, kolla post, kolla jobbmail igen för säkerhets skull, ut och gå. Efter 13 000 steg är jag hemma igen och klockan är 21.45. Dusch, mera te, chatta, blogga. Kl 23.34: God natt.

Det är livet med en stegräknare på fickan.