Begreppet cyniker dök upp i ett samtal häromkvällen. Jag fick ikläda mig rollen som sådan, i dess negativa bemärkelse. Hade inte mycket att komma med just där och då, men har gjort en del research så klart. Och nu står det helt klart: Jag är ju det! Toppen, toppen! Det också.

Illusionslös? Absolut. Känslokall? Sedan barnsben. Oberoende och självbehärskad? Kanske inte min starkaste gren men jag för en ständig kamp mot allt slags beroende. Just den biten går väl så där.

Nåja, vid samtal över eftermiddagsfikat på jobbet visade det sig att skällsordet (cyniker) just i det här sällskapet framstod som ljuv musik. Slut på romantiserande föreställningar om allas godhet och universum som ett paradis. Det är grått och trist och asfalterat, bara att acceptera.

Meningen med livet då? Höra fågelsång och se träden grönska! Ja, det är ju våra inövade uppfattningar om vad som är gott och ont. Så visst, det är bara att njuta av grönskan och godheten och humorn och allt det där andra som man gillar, för att det ska bli uthärdligt.

Nu är jag ju inte ensam om dessa idéer längre, har hittat likasinnade på min egen (nybildade) avdelning I och T och hos Andreas. Det finns ett litet hopp i alla fall.

Eller, det  kanske man inte kan säga om man är …?

Varför utsätter jag mig för sånt här? Känner hur jag faller undan för krav och förväntningar. Egenligen hade jag väl bara kunnat skita i det. Inte gå ett enda steg. Men nu är jag en i laget och vill vara SOLIDARISK. Det är väl första gången jag är det, alltid något. Under en dag på jobbet får jag inte ihop mer än drygt 2 000 steg. Det är LÅNGT kvar till 15 000 då.

Mina barnfria kvällar har sett ut så här de senaste veckorna: skynda hem, dricka te, äta macka, kolla post, kolla jobbmail igen för säkerhets skull, ut och gå. Efter 13 000 steg är jag hemma igen och klockan är 21.45. Dusch, mera te, chatta, blogga. Kl 23.34: God natt.

Det är livet med en stegräknare på fickan.

Det sägs att syskon med åldersskillnad på mer än sju år är att betrakta som ensambarn. Det blir inte fight om uppmärksamheten och små vardagsbestyren, på samma sätt som om de vore jämngamla.

Då är jag ett ensambarn. Min bror (samma mother) är sju år äldre än mig. När jag hade förstånd och började söka mig utåt, då hade han i stort sett redan dragit. Några slagsmål kom jag ihåg, hur han hittat precis rätt punkt på bröstkorgen för att jag skulle tappa luften. En lätt högervinge mot uppkäftiga lillsyrran och jag låg däckad vid ytterdörren och kippade efter luft. Jag minns känslan. Vilken idiot!

Han tyckte likadant förstås. Att jag var en jubelidiot. Han gladdes så klart åt att han råkade vara den större av oss två, och snabbt kunde tysta mig. Men jag gav igen, på alla möjliga irriterande vis. Lite Tom och Jerry.

Asså, vad har jag gjort för ont för att få en puckad brorsa och samtidigt få växa upp som ensambarn? Sjukt märkligt DET blev då. Både och?

Nu i vuxen ålder har jag tagit saken i egna händer. Jag väljer ut mina syskon lite här och där. Där jag känner att det finns mentala connections erbjuder jag gärna syskonskap. Ibland vet personerna inte ens om det, jag bara bestämmer mig för att så måste det bli. Ibland frågar jag, och i de bästa fallen är vi överens – win win!

Just nu har jag två handplockade storasystrar, verkliga klippor. Jag har två små bröder som inte vet om det, men som jag tror ANAR att jag har ett särskilt gott släktöga till dem. Och i fredags plockade jag ut min tredje lillebror. En riktig busunge.

Släktmiddag kanske?

Nu är säsongens frågesportturnering avklarad. Summa summarum: vi hamnade på fjärde plats. För oss med vinnarskalle och dålig förloraranda var det ett hårt slag. När vårt sexmannalag La Pieta klev in på tävlingsarenan i januari var vi som små ungtuppar. Så länge vi höll den attityden gick det ganska bra. Men sedan hände något.

Ett motstånd som var svårbemästrat knäckte oss totalt, och vi kom aldrig igen. Över en natt blev vi helt gråa och osynliga. Så ikväll, när tävlingsledaren läste upp slutresultaten av en hel säsongs tävlande, kom han inte ens ihåg oss. Chockade satt vi med huvudena gömda i våra händer och suckade. Inte ens bland de TIO bästa. HUR gick det till? Med lite förbannad attityd och klunkar grönt (te) var vi tvugna att möta den hemska sanningen, hur vi gick från flipp till flopp på fem matcher.

"Nej, men ni kom ju fyra, det var ju okej…" "Nä, men det sa´ru inte" "Jo, men så är det".

Alla hade gått. Vi var ensamma kvar. De som blev utropade och applåderade som fyror hade just klappat om varandra, skålat och tackat för sig. Det var våra poäng de gottade sig i. Ingen fick applådera oss, imponeras och kanske låta sig beundras lite. "Värsta platsen, fyran. Den eviga förloraren." Ingen fick ens veta det. Vi fanns inte med på världskartan.

Imorgon ska jag baka bullar och städa och köra häst och vagn och inte svara på en enda korsordsfråga. Bara glömma. Att tävla känns fullständigt ointressant. Tomt och grått. Min instinkt har gått förlorad. Säljes på radannons för billig penning med prutmån.