Att ha sina båda fötter djupt rotade i kulturbesöksnäringen har sina för- och nackdelar. Där jag blir väl emottagen och servicen är på en acceptabel nivå är det inga problem. Då glömmer jag bort att vara kritisk. Jag öser gärna lovorden omkring mig. Men när jag stöter på patrull, då blir jag galen!
Att vistas i Jämtland har varit en fröjd på alla sätt. Landskapet, tillgänglighet i form av öppettider och skyltning och broschyrer och uppgifter på internet, ja allt är genomtänkt. I Åre var det rent ut sagt luxuiöst på samtliga punkter.
Turismens baksida och värdskapets absoluta frånvaro, mötte vi inte förrän på väg hem, i SOLLEFTEÅ. För att återvända dit ska jag ha mycket starka skäl. Det jag var med om idag var INTE bra.
Den kända restarurangen på stadens höga berg vore ju en bra plats för lördagsmiddag tänkte vi, och åkte hela vägen upp. Helt i onödan visade det sig. Första intrycket var "oj då, här är det stängt". Mörkt i entrén och inga öppettider på dörren. Jag drog i handtaget som till min förvåning gick upp. Vi gick in, och möttes av nedfällda träjalusiner och ett helt öde hotell. "Någon måste ju vara här, dörren var ju öppen!" tänkte vi och hoade för att få kontakt. Under den åtta minuter långa väntan hann många scenarior om vad som kunde ha hänt, fladdra igenom våra livliga hjärnor.
Efter att sällskapets två ynglingar övervägde att ta med sig hela den obemannade glassdisken ut visade sig en människa i trappen. Hon berättade vänligt att caféserveringen just hade stängt för dagen och att restaurangen öppnade om två timmar. Då beräknade vi att vara hemma igen, så det var inget alternativ för oss.
På frågan om vad hon rekommenderade istället fick vi några tips om ställen i centrala stan. Hon räknade upp tre-fyra restauranger, men jag kände mig inte övertygad. Förstod hon vad vi var ute efter? Nä, inte alls.
"Gålsjö bruk har jag hört talas om", sa jag, "Har de öppet?" Blicken sa allt, och det bekräftades snart: "Jag har ingen aning faktiskt".
Nu kände jag hur ilskan kom krypande. Vi ville ha mat, på studs! Hon kan inte ha undgått min irritation när jag frågade om hon kunde hjälpa oss att ta reda på om Gålsjö var öppet. Jodå, det skulle hon kunna göra. Efter ytterligare fyra-fem minuters väntan hade vi själva hittat numret i en folder på en bänk, och ringde för att ta reda på öppettiderna. Vi tackade för oss och gick.
Hungern blev plötsligt till ett monster i magen. På väg ned igen förbannade vi människan i receptionen, företaget på toppen och Sollefteå i sin helhet. "Ska´re va så här!?" dundrade vi i bilen. Varenda människa kan svaret på den frågan, men ändå är det så. Alldeles för ofta.
Att en restaurang håller stängt har jag stor förståelse för. Jag vet mycket väl villkoren. Men hur talar man om det då? Vad skulle kunna ha gjort vår inställning till just den här stängda restaurangen lite bättre? Jo;
1) En skylt nere i backen om sommarens erbjudanden och/eller öppettider. Något om "välkommen" hade ju inte heller gjort något.
2) En skylt på dörren som tydligt talar om öppettiderna. (Den vanligaste missen i hela branschen!)
3) På väg ut upptäckte vi faktiskt en printad A4-affisch om sommaröppettiderna. Dessvärre placerad så att man inte ser den när man öppnar dörren. Ser ut som om någon har tänkt: vi sätter den här så att den inte "stör". Placeras inom synfältet utifrån besökarens perspektiv, inte personalens!
4) Inne i entrén fanns inte en klocka att ringa i, inte ett telefonnummer, inte ett anslag om vad vi kunde vänta oss. Fantasin skenade snabbt iväg med oss: har personalen blivit kidnappad? Är vi med i Cluedo?
5) Under den långa väntan på att någon personal skulle ge sig till känna, hann jag gå igenom broschyrstället. Där anläggningens eller Sollefteås två viktigaste broschyrer skulle ha stått, var det helt tomt. Den andra hyllraden pryddes av en tjusig brochyr från västkusten, och längst ner på oåtkomlig plats; tidningen NordSverige och en reklamfinansierad Sollefteåbroschyr. Jag kunde inte låta bli att möblera om. Lite tidsfördriv i alla fall. Hur vill man presentera sin destination egentligen? Jag såg det som en vink att t o m personalen på det här stället rekommenderade västkusen istället.
6) Den försynta och för all del vänliga människan, hade kunnat ta reda
på lite mer om oss, innan hon rabblade kinarestauranger och pubar. Det
var helt ointressant. Det gäller ju i alla lägen: vem är det jag talar med?
Till vårt bud stod nu att scanna gågatan på matställen. En mexikansk restaurang såg mycket inbjudande ut, men dörren var låst, trots att uteserveringen var öppen. Hur skulle vi komma dit? Hoppa över räcket? Om det är så att dörren var så trög att vi inte ens fick upp den, då är det vekligen att beklaga. Ni tappade just fyra kunder. Är det svårt att fixa en tung dörr? Skriv en uppmaning: "Dörren är tung, ta i! Du kommer inte att ångra dig."
Vi sneglade mot kinakrogen men det kändes redan som ett pubhak på lördagseftermiddagen. Vi vände på klackarna, och där låg tack och lov Sebastians café!
Sebastians blev vår räddning. Hela rörelsen andades: "här tänker vi på våra gäster". En stor gatupratare
talade om öppettiderna, tydliga menyer, och glada ögon bakom disken mötte
oss. Vårt fixande och trixande med extra tillbehör sköttes helt
galant. De var proffs!
Vi utsatte dessutom personalen för viss prövning när vi hade synpunkter på pajen, men killarna bemötte det precis enligt regelboken. Inga problem att det blir missöden, bara det går att hitta en lösning. Det gjorde Sebastian och hans fantastiskt gulliga personal!
Och vad kan vi lära av denna lilla historia? Jo, att precis lika otydlig som ledaren är på ett företag, precis lika otydlig blir min upplevelse av besöket. Någon i organisationen måste tänka utifrån gästens perspektiv. Om inte ledaren gör det så måste han/hon se till att någon annan göra det. Annars går det precis så här. Det mesta hänger på ledaren. Företagsledare måste också se till att anställa alert personal med social kompetens som ska bemanna fronten.
Vi har också lärt oss att det lönar sig ekonomiskt att vara intresserad gentemot sina kunder, gärna visa engagemang och känslor. Men framförallt: att alla som arbetar inom besöksnäringen inte bara har ansvar för sin egen anläggning. I det ögonblick man möter gästen är man en representant för platsen, om gästen bor i närheten, för Norrland, om gästen bor i södra Sverige och som representant för Sverige om gästerna är från ett annat land.
Min bild av Sollefteå efter dagens övningar: Det finns iget att se, inget att göra, inget att äta och ingen att tala med. Jag vet ju att det inte är sant naturligtivs, men mina möten idag har inte gett mig någon som helst vink om att det skulle vara på något annat sätt heller.
Allt detta är undantaget Sebastians café. De inger hopp! Tack grabbar.
Senaste kommentarer