Ja, det är faktiskt så att jag har ett boende närmare arbetet från och med igår. Istället för att pendla 100 mil i veckan som jag har gjort sedan mars, blir det nu bara 20. Stor skillnad! Jag har numera 3 minuters promenadväg till jobbet, eget rum, egen toa och egen ingång. Finfint! Köksbestyren får jag lösa ihop med värden, men det handlar ju främst om tillången till vattenkokaren. Utan te blir jag svår.

Ikväll har jag varit ensam här "hemma" och pysslat lite. Är inte säker på att hyresvärden uppskattar alla mina sidor – hoppas att den småpedantiska sidan inte uppfattas som allt för irriterande. Avsikten är ju god och jag tror att det funkar. Anna och CW, jag vet att ni förstår i alla fall. Hemmet är ju vår oas!

Ja, det är ju lite speciellt att vara inneboende, må jag säga. I det här fallet är det en win-win-situation, så så här långt är alla nöjda. 

Fortsättning följer.

Att vistas i Jämtland har varit en fröjd på alla sätt. Landskapet, tillgänglighet i form av öppettider och skyltning och broschyrer och uppgifter på internet, ja allt är genomtänkt. I Åre var det rent ut sagt luxuiöst på samtliga punkter.

Turismens baksida och värdskapets absoluta frånvaro, mötte vi inte förrän på väg hem, i SOLLEFTEÅ. För att återvända dit ska jag ha mycket starka skäl. Det jag var med om idag var INTE bra.

Den kända restarurangen på stadens höga berg vore ju en bra plats för lördagsmiddag tänkte vi, och åkte hela vägen upp. Helt i onödan visade det sig. Första intrycket var "oj då, här är det stängt". Mörkt i entrén och inga öppettider på dörren. Jag drog i handtaget som till min förvåning gick upp. Vi gick in, och möttes av nedfällda träjalusiner och ett helt öde hotell. "Någon måste ju vara här, dörren var ju öppen!" tänkte vi och hoade för att få kontakt. Under den åtta minuter långa väntan hann många scenarior om vad som kunde ha hänt, fladdra igenom våra livliga hjärnor.

Efter att sällskapets två ynglingar övervägde att ta med sig hela den obemannade glassdisken ut visade sig en människa i trappen. Hon berättade vänligt att caféserveringen just hade stängt för dagen och att restaurangen öppnade om två timmar. Då beräknade vi att vara hemma igen, så det var inget alternativ för oss.

På frågan om vad hon rekommenderade istället fick vi några tips om ställen i centrala stan. Hon räknade upp tre-fyra restauranger, men jag kände mig inte övertygad. Förstod hon vad vi var ute efter? Nä, inte alls.

"Gålsjö bruk har jag hört talas om", sa jag, "Har de öppet?" Blicken sa allt, och det bekräftades snart: "Jag har ingen aning faktiskt".

Nu kände jag hur ilskan kom krypande. Vi ville ha mat, på studs! Hon kan inte ha undgått min irritation när jag frågade om hon kunde hjälpa oss att ta reda på om Gålsjö var öppet.  Jodå, det skulle hon kunna göra. Efter ytterligare fyra-fem minuters väntan hade vi själva hittat numret i en folder på en bänk, och ringde för att ta reda på öppettiderna. Vi tackade för oss och gick.

Hungern blev plötsligt till ett monster i magen. På väg ned igen förbannade vi människan i receptionen, företaget på toppen och Sollefteå i sin helhet. "Ska´re va så här!?" dundrade vi i bilen. Varenda människa kan svaret på den frågan, men ändå är det så. Alldeles för ofta.

Att en restaurang håller stängt har jag stor förståelse för. Jag vet mycket väl villkoren. Men hur talar man om det då? Vad skulle kunna ha gjort vår inställning till just den här stängda restaurangen lite bättre? Jo;

1) En skylt nere i backen om sommarens erbjudanden och/eller öppettider. Något om "välkommen" hade ju inte heller gjort något.
2) En skylt på dörren som tydligt talar om öppettiderna. (Den vanligaste missen i hela branschen!)
3) På väg ut upptäckte vi faktiskt en printad A4-affisch om sommaröppettiderna. Dessvärre placerad så att man inte ser den när man öppnar dörren. Ser ut som om någon har tänkt: vi sätter den här så att den inte "stör". Placeras inom synfältet utifrån besökarens perspektiv, inte personalens!
4) Inne i entrén fanns inte en klocka att ringa i, inte ett telefonnummer, inte ett anslag om vad vi kunde vänta oss. Fantasin skenade snabbt iväg med oss: har personalen blivit kidnappad? Är vi med i Cluedo?
5) Under den långa väntan på att någon personal skulle ge sig till känna, hann jag gå igenom broschyrstället. Där anläggningens eller Sollefteås två viktigaste broschyrer skulle ha stått, var det helt tomt. Den andra hyllraden pryddes av en tjusig brochyr från västkusten, och längst ner på oåtkomlig plats; tidningen NordSverige och en reklamfinansierad Sollefteåbroschyr. Jag kunde inte låta bli att möblera om. Lite tidsfördriv i alla fall. Hur vill man presentera sin destination egentligen? Jag såg det som en vink att t o m personalen på det här stället rekommenderade västkusen istället.
6) Den försynta och för all del vänliga människan, hade kunnat ta reda
på lite mer om oss, innan hon rabblade kinarestauranger och pubar. Det
var helt ointressant. Det gäller ju i alla lägen: vem är det jag talar med?

Till vårt bud stod nu att scanna gågatan på matställen. En mexikansk restaurang såg mycket inbjudande ut, men dörren var låst, trots att uteserveringen var öppen. Hur skulle vi komma dit? Hoppa över räcket? Om det är så att dörren var så trög att vi inte ens fick upp den, då är det vekligen att beklaga. Ni tappade just fyra kunder. Är det svårt att fixa en tung dörr? Skriv en uppmaning: "Dörren är tung, ta i! Du kommer inte att ångra dig."

Vi sneglade mot kinakrogen men det kändes redan som ett pubhak på lördagseftermiddagen. Vi vände på klackarna, och där låg tack och lov Sebastians café!

Sebastians blev vår räddning. Hela rörelsen andades: "här tänker vi på våra gäster". En stor gatupratare
talade om öppettiderna, tydliga menyer, och glada ögon bakom disken mötte
oss. Vårt fixande och trixande med extra tillbehör sköttes helt
galant. De var proffs!

Vi utsatte dessutom personalen för viss prövning när vi hade synpunkter på pajen, men killarna bemötte det precis enligt regelboken. Inga problem att det blir missöden, bara det går att hitta en lösning. Det gjorde Sebastian och hans fantastiskt gulliga personal!

Och vad kan vi lära av denna lilla historia? Jo, att precis lika otydlig som ledaren är på ett företag, precis lika otydlig blir min upplevelse av besöket. Någon i organisationen måste tänka utifrån gästens perspektiv. Om inte ledaren gör det så måste han/hon se till att någon annan göra det. Annars går det precis så här. Det mesta hänger på ledaren. Företagsledare måste också se till att anställa alert personal med social kompetens som ska bemanna fronten.

Vi har också lärt oss att det lönar sig ekonomiskt att vara intresserad gentemot sina kunder, gärna visa engagemang och känslor. Men framförallt: att alla som arbetar inom besöksnäringen inte bara har ansvar för sin egen anläggning. I det ögonblick man möter gästen är man en representant för platsen, om gästen bor i närheten, för Norrland, om gästen bor i södra Sverige och som representant för Sverige om gästerna är från ett annat land.

Min bild av Sollefteå efter dagens övningar: Det finns iget att se, inget att göra, inget att äta och ingen att tala med. Jag vet ju att det inte är sant naturligtivs, men mina möten idag har inte gett mig någon som helst vink om att det skulle vara på något annat sätt heller.

Allt detta är undantaget Sebastians café. De inger hopp! Tack grabbar.

Efter 15 år på land gav jag vika för trycket idag, döm om min förvåning! Köpte bikini att bada i och hoppade frankt ned i lyxhotellets äventyrsbad. Raka vägen ut till utebassängen och kisa mot solen, skåda bergmassiven och fjälltopparna. Inget fel på den vyn. Men! När jag skulle vända på flodhästkroppen och gå in igen så: plums! Ingen botten? Var tog den vägen?! Inom bråkdelen av en sekund kom jag ihåg varför jag INTE badar. Jag kvicknade inte till förrän i harmonibastun, med färgad belysning, svag musik och mentholarom. Då minns jag! Gå ut. Simma in.

För övrigt har dagen varit till stor belåtelse. Vi fick ett infall och stannade en natt extra, förhandlade ned priset på rummet till en spottstyver (nåja..) och kan verkligen komma hem och säga att vi har gjort Åre. Skutan på 1420 meters höjd så klart, provat på mountainbikecykling med jr, shoppat lite till (en sjuukt cool väska från Brazil. Nu måste jag på flera långweekends så att jag får packa "lagom"), handlat choklad på Åre chokladfabrik förstås, och ätit gott på torgets bästa restaurang. Ja, vi ligger inte och latar oss på kortsemestern i alla fall. Inte snålar vi heller. Men den insikten trillar väl inte ned förrän fram emot den 20:e…

Jag har hittat landets godaste bakelse, fatta! Och jag har provat många, trust me. Törners konditori i Östersund: full pott. Asså, nu minns jag inte vad den goda skapelsen hette men om jag säger så här: tunna mandelmarängchokladbottnar varvade med fransk glasscrème och flor över. Fattar ni! Lagom stor, som långpannerutor i fyrkant. Jävlar i min låda vad gott.

Sen visade det sig att stadens museum Jamtli överträffade ALLA mina förväntningar. Åk dit! Lägg om resrutten! Värt varenda mil. I styvt fyra timmar var vi där och var fullt upptagna hela tiden. Jag som är i museibranschen har aldrig varit här förut, lustigt men så är det. Nu är det gjort och jag är mycket glad för det.

Provade ytterligare ett utsiktstorn idag (två igår) med några hundratals trappor till. Mycket trappor i Jämtland?

Grattis Östersund. Full pott på turistbarometern, vad den än säger.

Shopping på stan inte att förglömma. Skit också vad roligt det är att handla. Vad är det för behov som blir tillfredsställt av att vifta med kortet stup i ett och bära kassar med skor och kläder? Jag blir så jävla irri att jag är sån, skyller på samtiden  – knappast genetiskt, så då borde jag väl kunna stå emot? Det verkar helt omöjligt.

Nu tuffar de fram i långa karavaner i jakt på sol, bättre campingplatser, trevligare grannar, eller rent av godare grillat. Ja, vad vet jag. Vad är det som driver dessa människor? Att bo i en fuktig husvagn i fyra veckor medan saltsvetten tränger igenom. Gud vad äckligt.

Det måste vara något djupare skäl till denna kojhysteri. Vad tror ni om teorin att husvagnsfolket faktiskt är för tidigt födda? Att krypa in i vagnen är som att ligga kvar i livmodern, varmt och ombonat. Om inte det stämmer så skulle det vara intressant att göra en studie över relationer i tidiga barndomen, åtminstone. Något måste det ju bero på. Kanske har några av oss starkare gener till vår urmoder grottmänniskan. Jag ser definitivt likheter.

Den miljömedvetne lämnar bilen med huset hemma hoppas jag. Det funkar bra med att låsa in sig på utedasset ett par timmar med Kalle Anka från -82 också. Tält är ju ett annat alternativ. Då blir ju närheten till naturen lite mer påtaglig också.

Det enda argument jag köper, som gör campinglivet någorlunda begripligt, är väl att hon slipper plocka och städa och feja och diska under tiden på vägarna. Ja, säg mig hur många män på svenska campingplatser som tar ansvar för den gemensamma ordningen? Ärligt talat, rollfördelningen av sysslor torde inte förändras bara för att man rullar ut från garageinfarten.

Nu får hon i alla fall lite vila. Dukningen fixas lätt med papptallrikar. Grannarna tar med egna stolar till bordet och det är minimalt med tvätt. Några t-shirts för ombyte, men samma gamla mjukisbyxor. På husvagnssemester är det ingen som förväntar sig att man kommer nyduschad till grannens middagsbord. Är det kvinnan i hushållet som propsar på att få åka ut med husvagnen, då vet vi varför.

Men även campingsomrar har ett slut. Då kommer alla sparade städtimmar retroaktivt. Husvagnen ska rensas och tömmas, gräsmattan måste klippas med trimmern för den är så tät, och blommorna som planterades till midsommar är klara för komposten sedan länge. Man frågar sig: är det värt det? Några veckors halvhjärtat slappande mot ett ofrånkomligt kaos i tio dagar?

Nej, jag hoppas att sunt förnuft får råda i sommar och att husvagnen blir kvar på tomten. Låt de sparade bensinpengarna gå till en ny garderob istället. Och jag slipper bli förbannad varje morgon på väg till jobbet. Bara en sån sak.

Nej då, så farligt var det inte. Sju på cykel är väl inget att hänga upp sig på. Bara en trevlig utflykt!

Dagny Nord har tagit sommarlov. Cynismen är som bortblåst? Analyserna ligger på hyllan. Mer än så här blir det inte.

Det kanske är det som sitter i, djupt rotat någonstans, att när solen lyser så ska man vara ute. Jag brukar lapa sol så till den milda grad att när augustikvällarna kommer smygande och det är dags att tända ljus inne, då är jag "sol-mätt". Ni vet? Då har jag tankat fullt liksom.

Möjligheten till sol blir dock lite annorlunda i det här lägenhetslivet vs hus. Här måste aktiviteterna planeras på ett annat sätt. Frukost i morgonsol på bron har ersatts av koka te och hälla i termos, eller av att sitta inne en timme extra och läsa tidningarna på nätet.

Nu väntar dagens uteaktiviteter i alla fall. Hög tid att slita Jr från Scooby Doo på TV och ge sig ut på långa cykeluren.

Konstaterar bara att det har vänt nu, vi går mot höst. Lite mer sol på bena bara så är i alla fall jag redo. Välkommen underbara höst!