juli 2008

Jag har alltid haft svårt att vara lagom. Älskar ordet, det är mitt ideal. Men så svårt. Antingen blir det för mycket. Eller som ett par dagar nu – för lite. Att vara för lite lagom alltså. Lagom är en perfekt avvägning mellan stor och liten, mellan kaos och ordning, mellan rätt och fel. Jag hittar inte lagomknappen.

Det värsta är väl att det är ett ganska nytt fenomen/problem för mig. Förut har jag aldrig reflekterat över varken det ena eller det andra, men i takt med ökad ålder eller minskad mognad – står envar fritt att göra den tolkningen – så stör det mig.

Men jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Så hemskt är det inte faktiskt. På kvällsutflykten idag så kastades vi mellan vitlökskondomer, stadsplanering och kyrkoarkitekur. Ja, hur ska man kunna upprätthålla något slags lagomideal i det sällskapet? You tell me.

Döm om min förvåning! När jag kom hem Hem och tömde brevlådan från veckans post så hittade jag ett brev från Glassgubben minsann. Han jobbar med expressfart han. Det är ju bara två dagar sedan jag skickade ett brev till honom! Är det överhuvudtaget möjligt att jag har fått brev så snabbt, i just det här ärendet? Kanske är det jultomten som har kvicknat till och ryckt ut?

Jag slängde allt för händer och kastade mig över brevet. Får jag något, som plåster på såren för sveda och värk? Ivrig och hoppfull som ett barn slet jag upp det. Gästlistan är klar till glasspartyt, placeringen av frysboxen som eventuellt kommer istället är klar (blir i mitt inneboendehem f ö, där finns ett utrymme som är preeecis lagom för ett frysskåp fullt med glass). Erbjudandet om gratis glass livet ut kanske är lite överdrivet. Men ändå, vad står det?

"Hej Dagny,

Tack för att du har hört av dig till oss angående dina inköp av vår Daim.

Vi beklagar att glassarna som du köpte var trasiga. Detta är självklart mycket viktig information för oss och vårt kvalitetsarbete och vi är tacksamma för att du hörde av dig till oss.

Vi hoppas att din nästa glassupplevelse blir bättre och bifogar glasscheckar till ett värde av 50 kronor för nya inköp av GB produkter.

Med vänlig hälsning

Glassgubben"

[Allt är sant utom det där sista. Det var Adeline som skrev. Men vad är det för ett namn?!]

50 kronor?! De måste mena 50 000. Jaa, det är klart! De har bara skickat fel check. Jo, ja, s å å  ä r  d e t!

Igår bad jag om det. Idag är det fullbordat. Ilskan kom som ett brev på posten när jag köpte sommarens andra Daimstrut idag. Lyxa till det lite på lill-lördan, jo visst serru. Men säg den glädje som varar.

Satt mig ner på en bänk, blickade ut över småbåtshamnen, laddade för den långa kvällspromenaden och då var jag klar med toppen. Skulle klä av glassen det där kexomslaget, när jag plötsligt satt med en liten stump i ena handen och struten i den andra. Exakt samma sak hände med min förra Daimstrut. Snittet är absolut rakt, kexet är helt och inga lösa smulor någonstans. Alltså måste det vara fabrikationsfel.

Jag åt och tjurade och tjurade och åt. Innan jag ens märkt av det hade jag gått halva rundan. Helt uppslukad av att jag minsann ska kontakta GB-glass och r e k l a m m e r a. Det har Sverker sagt att man ska göra.  Så, nu är det gjort. Formuläret på GB:s hemsida var snabbt ifyllt och nu väntar jag med spänning på upplösningen.  Jag kan tänka mig, få se nu… Gratis glass livet ut! Eller "bjud alla dina vänner på glassparty", eller en hel frysbox med favvoglassarna. Det är väl ungefär lagom. Återstår att se om vi delar uppfattning, jag och GB-gubben.

Förresten! Ta en titt på de helt förtjusande glassaffischerna från 1970-talet och framåt. Nostalgitimmen kan börja, NU.

Det här inlägget är helt i egenterapeutiskt syfte. Det handlar om att jag måste daska upp min uppkäftighet igen. Jag har ju blivit så flat. Ja, beige då om det låter bättre. Jag kanske är för nöjd? Ja, någonting är det för jag är inte på krigsstigen längre. Det har jag varit i hela mitt liv, så ni förstår att det känns tomt. Var tog ilskan i mig vägen? En fantastiskt bra drivkraft är borta.

Har jag det för bra? Bara lull-lull och soft & nice. Det måste hända nåt! Jag vill vara arg! Men jag har inget att vara arg över, inte någon att bråka med. Det är bara tomt på den fronten.

Men varför sakna den känslan? Helt obegripligt. Något måste den ju ha gett mig som jag saknar nu när den är borta. Då, när jag var arg, skrev jag insändare för det politiska ungdomsförbundet, ordnade läger för barn som jag tyckte behövde det och ställde alla och en var på plats om jag tyckte att någon gjort fel. Läraren på högstadiet kallade mig "fascist" och min förra chef för "demagog". Men nu? Nada. Retar mig inte ens på FRA och inte USA och inte jobbet och inte bensinpriset och inte mamma och inte NÅGONTING.

Miss it sooo.