Det här inlägget är helt i egenterapeutiskt syfte. Det handlar om att jag måste daska upp min uppkäftighet igen. Jag har ju blivit så flat. Ja, beige då om det låter bättre. Jag kanske är för nöjd? Ja, någonting är det för jag är inte på krigsstigen längre. Det har jag varit i hela mitt liv, så ni förstår att det känns tomt. Var tog ilskan i mig vägen? En fantastiskt bra drivkraft är borta.
Har jag det för bra? Bara lull-lull och soft & nice. Det måste hända nåt! Jag vill vara arg! Men jag har inget att vara arg över, inte någon att bråka med. Det är bara tomt på den fronten.
Men varför sakna den känslan? Helt obegripligt. Något måste den ju ha gett mig som jag saknar nu när den är borta. Då, när jag var arg, skrev jag insändare för det politiska ungdomsförbundet, ordnade läger för barn som jag tyckte behövde det och ställde alla och en var på plats om jag tyckte att någon gjort fel. Läraren på högstadiet kallade mig "fascist" och min förra chef för "demagog". Men nu? Nada. Retar mig inte ens på FRA och inte USA och inte jobbet och inte bensinpriset och inte mamma och inte NÅGONTING.
Miss it sooo.
Lovar att jag nuförtiden somnar gott efter nattpassen och går till jobbet med en helt annan glädje än tidigare.