Det värsta är väl att det är ett ganska nytt fenomen/problem för mig. Förut har jag aldrig reflekterat över varken det ena eller det andra, men i takt med ökad ålder eller minskad mognad – står envar fritt att göra den tolkningen – så stör det mig.

Men jag tröstar mig med att jag inte är ensam. Så hemskt är det inte faktiskt. På kvällsutflykten idag så kastades vi mellan vitlökskondomer, stadsplanering och kyrkoarkitekur. Ja, hur ska man kunna upprätthålla något slags lagomideal i det sällskapet? You tell me.

Jag slängde allt för händer och kastade mig över brevet. Får jag något, som plåster på såren för sveda och värk? Ivrig och hoppfull som ett barn slet jag upp det. Gästlistan är klar till glasspartyt, placeringen av frysboxen som eventuellt kommer istället är klar (blir i mitt inneboendehem f ö, där finns ett utrymme som är preeecis lagom för ett frysskåp fullt med glass). Erbjudandet om gratis glass livet ut kanske är lite överdrivet. Men ändå, vad står det?

"Hej Dagny,

Tack för att du har hört av dig till oss angående dina inköp av vår Daim.

Vi beklagar att glassarna som du köpte var trasiga. Detta är självklart mycket viktig information för oss och vårt kvalitetsarbete och vi är tacksamma för att du hörde av dig till oss.

Vi hoppas att din nästa glassupplevelse blir bättre och bifogar glasscheckar till ett värde av 50 kronor för nya inköp av GB produkter.

Med vänlig hälsning

Glassgubben"

[Allt är sant utom det där sista. Det var Adeline som skrev. Men vad är det för ett namn?!]

50 kronor?! De måste mena 50 000. Jaa, det är klart! De har bara skickat fel check. Jo, ja, s å å  ä r  d e t!

Satt mig ner på en bänk, blickade ut över småbåtshamnen, laddade för den långa kvällspromenaden och då var jag klar med toppen. Skulle klä av glassen det där kexomslaget, när jag plötsligt satt med en liten stump i ena handen och struten i den andra. Exakt samma sak hände med min förra Daimstrut. Snittet är absolut rakt, kexet är helt och inga lösa smulor någonstans. Alltså måste det vara fabrikationsfel.

Jag åt och tjurade och tjurade och åt. Innan jag ens märkt av det hade jag gått halva rundan. Helt uppslukad av att jag minsann ska kontakta GB-glass och r e k l a m m e r a. Det har Sverker sagt att man ska göra.  Så, nu är det gjort. Formuläret på GB:s hemsida var snabbt ifyllt och nu väntar jag med spänning på upplösningen.  Jag kan tänka mig, få se nu… Gratis glass livet ut! Eller "bjud alla dina vänner på glassparty", eller en hel frysbox med favvoglassarna. Det är väl ungefär lagom. Återstår att se om vi delar uppfattning, jag och GB-gubben.

Förresten! Ta en titt på de helt förtjusande glassaffischerna från 1970-talet och framåt. Nostalgitimmen kan börja, NU.

Har jag det för bra? Bara lull-lull och soft & nice. Det måste hända nåt! Jag vill vara arg! Men jag har inget att vara arg över, inte någon att bråka med. Det är bara tomt på den fronten.

Men varför sakna den känslan? Helt obegripligt. Något måste den ju ha gett mig som jag saknar nu när den är borta. Då, när jag var arg, skrev jag insändare för det politiska ungdomsförbundet, ordnade läger för barn som jag tyckte behövde det och ställde alla och en var på plats om jag tyckte att någon gjort fel. Läraren på högstadiet kallade mig "fascist" och min förra chef för "demagog". Men nu? Nada. Retar mig inte ens på FRA och inte USA och inte jobbet och inte bensinpriset och inte mamma och inte NÅGONTING.

Miss it sooo.

Men! Som den rebell jag är, tänker jag inte gå på det där dravvlet om hur jobbigt det är att det snart är höst, att semestern är slut och att vardagslunken snart börjar igen. Ni vet den där vanliga klagosången. Vardagen passar mig perfekt! Jag är ju ingen festprisse alls, trivs bäst när det är ganska inrutat och brännan sitter redan där den ska. Så för mig kvittar det.

Nybörjartendensen består mest av att jag bor i stan första hela veckan sedan jag blev inneboende. Har provat att ta rummet i besittning någon enstaka natt hittills, och det har väl varit OK. Men nu börjar allvaret. Måndag till fredag. Jisses. Den här veckan har dessutom hyresvärden semester och är bortrest, så jag får låtsasbo för mig själv helt och hållet. Kan ju ge en vink om huruvida jag kan tänka mig att låta hela flyttlasset gå till de nordligare breddgraderna eller inte. Gäller bara att hitta lägenheten med stort L. Ska ge mig ut på en liten cyberspaning på en gång. Öva upp mitt nyansseende liksom.

Avslutade resan med en något mer civiliserad miljö på Holmön, med åtminstone liten lanthandel och skärgårdsrestaurang. Där kunde deltagarna med undertecknad samt en på 14 år och en på 9 år proviantera och komma hem nöjda, brunbrända och trötta. En ny generation naturmuppar har fått fortsatt skolning.

Jo, det vill man ju ha. Kanske inte en som går ut med soporna precis, men någon att rådfråga, att fundera ihop med. "Vad skulle du ha gjort om…?". "Huur ska jag göra nu?". Eller bara: "Vad tror du?". Någon.

Stjärnorna är ju ett alternativ. De ger svar på allt. För den som vågar lita på de råden förstås. Någon kan ju vara en själv också.

Jag lutar mig mot magkänslan jag. Den har ofta rätt. Inte alltid, men jag får alltid kloka svar. Går det åt pipan så kan magen rätta till det också. Jag är sämre på att luta mig mot förnuftet. Det är så jämngrått och trist på något sätt. Svaren blir så förutsägbara.

Men vet vem du lutar dig mot bara! Det kan stå dig dyrt om du lutar dig mot den stadigaste granen, om någon annan samtidigt sågar från andra hållet. Då faller du med!

Häromsistens är väl frågan om inte den kultiverade stadsmänniskan ändå tog överhanden. Naturupplevelsen fick liksom stå tillbaka en aning. Exalterad efter två dagar med en iPhone på fickan tvivlar jag på om den deltagande expeditionsmedlemmen överhuvudtaget vet var vi var. GPS-programmet var visserligen påkopplat, men e-postflödena och sökningarna på Wikipedia var så många så de få stunder som blicken lyftes från skärmen kan muppen omöjligtvis ha lokaliserat platsen in real life.

För egen del var dock dagen dagen till stor belåtenhet igen. Öppna vidder över havet, friska vindar och lagom mycket skrämselåska på avstånd. Blir det inte spöregn imorgon så bär det iväg igen. Sista lediga dagarna för den här sommaren.

Om någon händelsevis undrar vad som skiljer en naturguide med stort N från en amatörguide så kommer en kort definitionsbeskrivning här. Om du känner dig manad att ge dig ut i landskapet och behöver ledsagare, se då till att välja den förstnämnde.

Naturguiden med stort N har läget under kontroll. Är sökande med blicken och uppmärksam på landskapets skiftande karaktär. Utrustningen är välplanerad och består av te och vatten, bröd med långsamma kolhydrater som räcker länge, GPS och t-shirt av bomull/polyester, solglasögon och inte minst; myggmedel. En proffsguide gör snabbt upp eld med eldstål och näver, och väljer exakt rätt ved för att hålla liv i brasan precis lagom länge.

För din egen säkerhets skull skall denne inte förväxlas med amatörguiden. Amatörguiden kan ge intrycket av att vara bekant med terrängen och ta befälet över expeditionen. Se upp! Fråga efter karta och kompass – om guiden inte kan ta fram vare sig karta eller GPS så avbryt omedelbart vandringen. Uppenbara brister framträder snart.

Amatörguiden har svårt att hålla koncentrationen, avviker gärna från leden för att hitta egna oupptäckta stigar, tror sig veta vad som väntar bakom kröken, är ouppmärksam på underlaget, trampar i lerdiken, går in i snår av brännässlor och hallonris, lämnar helt naturen för brukad jord och tänder brasan med medhavt tidningspapper och tändstickor. Vätskebalansen måste återställas genom att tulla på deltagarnas vattenförråd. Avsaknaden av andra praktiska hjälpmedel är total.

På den här turen deltog två personer. Jag var en av dem. Och jag är inte proffset.

Mer nyanserad version hittar du här.