Har helt kommit av mig vad gäller hemmafix a la Timell och Ernst. Plockar hellre bort än snickrar lampskärmar. Precis i denna stund kommer jag ihåg varför. Sitter i divanen och zappar bland kanalerna och möts av både Isabelle och Ernst, samtidigt! Enda sättet att värja sig undan hysteriska loppisfynd och dagisaktiviteter (tovning) är att släcka. Tack och lov kom reklaminslaget precis i svimningsögonblicket. "Programmet presenteras i samarbete med Alvedon, smärtlindring vid tillfällig värk". Den marknadschefen har tänkt till. Alvedon är preeecis vad jag behöver nu.

Minns någon Magnus & Brasses klassiska föreställning Varning för barn? Lyllo de som fick vara med 1976 på Trägårn i Göteborg och höra.  Brasse gjorde en klassisk sketch om en fiolspelande ung skolgrabb som var färgblind. För honom var de färgade noterna bara "grå-grå-grå-grå". Det är väl så jag känner mig idag också. Som en nybörjare, saknar helt känsla för färgnyanser och är allmänt vardagsgrå. Semesterdagarna är slut.

Men! Som den rebell jag är, tänker jag inte gå på det där dravvlet om hur jobbigt det är att det snart är höst, att semestern är slut och att vardagslunken snart börjar igen. Ni vet den där vanliga klagosången. Vardagen passar mig perfekt! Jag är ju ingen festprisse alls, trivs bäst när det är ganska inrutat och brännan sitter redan där den ska. Så för mig kvittar det.

Nybörjartendensen består mest av att jag bor i stan första hela veckan sedan jag blev inneboende. Har provat att ta rummet i besittning någon enstaka natt hittills, och det har väl varit OK. Men nu börjar allvaret. Måndag till fredag. Jisses. Den här veckan har dessutom hyresvärden semester och är bortrest, så jag får låtsasbo för mig själv helt och hållet. Kan ju ge en vink om huruvida jag kan tänka mig att låta hela flyttlasset gå till de nordligare breddgraderna eller inte. Gäller bara att hitta lägenheten med stort L. Ska ge mig ut på en liten cyberspaning på en gång. Öva upp mitt nyansseende liksom.

Tre dagar till havs blev till en euforisk förälskelse. Att en ö kan fånga en så! Målet för expeditionen var Stora Fjäderägg i Bottenviken. En gammal fyrplats med tre små hus för fyrmästarfamiljen och hans medhjälpare. Sedan några år tillbaka ett vandrarhem, lagom för personer utan risk för klaustrofobi. Ön är ungefär 2 x 2 km, knappt, och kan väl bäst beskrivas som ett stenröse som kommit upp ur havet. På högsta punkten står en fyr och nära intill de rödmålade husen. Två dagar utan rinnande vatten, utan datauppkoppling och i det närmaste utan mat. Som en dröm.

Avslutade resan med en något mer civiliserad miljö på Holmön, med åtminstone liten lanthandel och skärgårdsrestaurang. Där kunde deltagarna med undertecknad samt en på 14 år och en på 9 år proviantera och komma hem nöjda, brunbrända och trötta. En ny generation naturmuppar har fått fortsatt skolning.

Lyssnade på dagens sommarpratare i P1, Yrsa Walldén, en kort stund på väg till stranden. Stackars människa. Jag säger bara: stackars, stackars henne. Finns det folk som jag möter på gatorna som har det så nedrans hemskt? Inte våga någonting, livrädd för att möta människor, inte kunna köpa mat när man är hungrig. På den nivån. Hon talade om en vän som har räddat henne många gånger. En stöttepelare i livet, någon att luta sig emot.

Jo, det vill man ju ha. Kanske inte en som går ut med soporna precis, men någon att rådfråga, att fundera ihop med. "Vad skulle du ha gjort om…?". "Huur ska jag göra nu?". Eller bara: "Vad tror du?". Någon.

Stjärnorna är ju ett alternativ. De ger svar på allt. För den som vågar lita på de råden förstås. Någon kan ju vara en själv också.

Jag lutar mig mot magkänslan jag. Den har ofta rätt. Inte alltid, men jag får alltid kloka svar. Går det åt pipan så kan magen rätta till det också. Jag är sämre på att luta mig mot förnuftet. Det är så jämngrått och trist på något sätt. Svaren blir så förutsägbara.

Men vet vem du lutar dig mot bara! Det kan stå dig dyrt om du lutar dig mot den stadigaste granen, om någon annan samtidigt sågar från andra hållet. Då faller du med!