Kan jag få skriva in dig i gästboken nu?

Undrar om jag kan få bevis för min teori att händernas form och utseende speglar personligheten? Jag är övertygad. Har fått bevis för det gång på gång. Stadiga händer med "raka" fingrar – d v s fingrar som inte smalnar av mot toppen – betyder företagsamma personer. Och tvärt om, fingrar som smalnar av vid toppen sitter på blyga människor, oftast tjejer av någon anledning. Korta tjocka fingrar sitter på personer som inte låter sig styras av andra, knappt påverkas eller rent av tjuriga personer. Fingrar som ser fyllda ut, som kokta långsmala korvar, sitter på personer som är lite försiktiga av sig, inga gå-på-typer.

Så är det. Det har ni också märkt va?

Det eviga tjatet om att sommaren går fort och att det är vemodigt med höst, det orkar jag inte tugga om. Jag älskar ju höstens klara och höga luft, den frostnupna vassen vid strandkanten och sanden som frusit på ytan men inte på djupet. För någon annan framstår det kanske som rena nattsvarta döden. Men pass upp! Här måste jag få lägga in ett litet veto. Hör här:

Noterade än en gång hur döden förhärligades idag. "Det var så sjuukt vackert så jag ville bara dööö". Jaha. Och här kommer en till: "Mmmm, dögott alltså". Sista: "Å, det är så skönt så jag tror att jag döör" (fotmassage..).

Döden framstår ju plötsligt som det eftersträvansvärda målet. Utopia. Vill vi ha njutning så att vi äntligen får dö eller? Ibland är döden elände och misär, stundom det tillstånd som infinner sig vid livets crescendo. Märkligt resonemang det där.

För egen del avsäger jag mig härmed upplevelser av skönhet, njutning och läckerheter. Tänk om jag dör på kuppen.

En liten harmoniövning. Hoppas att den ger långsiktig verkan.

Samtal och diskussioner på jobbet har haft innebörd, tyngd och humor. Samtal i telefon har varit lättsamma, roliga och fulla av ömhet. Samtal med barn har byggt på omtänksamhet och kärlek. Ja, så har det rullat på. Okej då, en liten smolk i bägaren kan jag väl leverera: samtal med morsan urartade som vanligt. Det är en naturlag. Sscchuup.

Men visst är det så att språket kan ta oss till oanade höjder. Vad vore vi annars? Sälar? Konsten ligger väl bara i att välja rätt ord vid rätt tillfälle.

Det ska väl inte va så jävla svårt?

Härligt också att höra en äkta, ej förställd, norrlandsdialekt. Den hörs på tok för sällan i etern. Åsa talar mycket om utrotningshotade ljud och gav exempel på några också (mjölkseparator och årtag bland annat). Det hon kanske inte tänkte på var att hennes dialekt känns minst lika utrotningshotad.

För vet ni vad? Här i staden där jag bor om veckorna finns det tydligen en fobi mot att låta sitt ursprung synas och höras. Mest höras. De breda L:en är borta och Ä:na har blivit till stockholms-e:n. Alldeles nyss hörde jag två killar som högt och ljudligt diskuterade något viktigt:

–Näeee, va seeger´u! Huur kuunde han? Du skulle ha riiingt meeej serru, då skulle vi fiiixat det der mesamma.

Jisses. Programledarna på TV tycks också genomgå olika faser vid rekryteringen till jobbet: 1) Bildanalys (måste vara tillräckligt bildskönt enligt huvudstadsnormen) 2) Privatlivsanalys (måste vara tillräckligt fyllt med skandaler och intressanta bekanta) och slutligen det avgörande testet, 3) språkanalys.

Ingen med fler än tre difftonger på en blankvers göre sig besvär.

När ni ändå har P1 inkopplad så kan ni vakna på onsdagmorgon till klokord från en av favvokollegorna på museet också. Anders Björkman levererar "Tankar för dagen" kl 06.50. Men då är det väl ingen i den här spacevärlden som är vaken?!

Radio gaga radio gogo.

Kvällen i kväll ägnas åt långpromenad och sista avsnittet av Montalbano. Efter jobbet imorgon så väntar: ingen aning. Onsdagkväll: teater i parken? Torsdagkväll: after work och bio med god vän och fredag: hem till sonen, hästfolket på landet och folkbokföringshemmet.

Virrigt det här, får se hur länge det håller. Men än så länge är det en win-win-situation för alla inblandade. Så why not?