Lite mer än halvvägs, men inte riktigt framme än. Så känns min mentala sommarstatus. Behöver lite mer sol på kroppen inför vintern bara. Med tanke på hur varma septembermånaderna har varit på senare år så finns det hopp än.

Det eviga tjatet om att sommaren går fort och att det är vemodigt med höst, det orkar jag inte tugga om. Jag älskar ju höstens klara och höga luft, den frostnupna vassen vid strandkanten och sanden som frusit på ytan men inte på djupet. För någon annan framstår det kanske som rena nattsvarta döden. Men pass upp! Här måste jag få lägga in ett litet veto. Hör här:

Noterade än en gång hur döden förhärligades idag. "Det var så sjuukt vackert så jag ville bara dööö". Jaha. Och här kommer en till: "Mmmm, dögott alltså". Sista: "Å, det är så skönt så jag tror att jag döör" (fotmassage..).

Döden framstår ju plötsligt som det eftersträvansvärda målet. Utopia. Vill vi ha njutning så att vi äntligen får dö eller? Ibland är döden elände och misär, stundom det tillstånd som infinner sig vid livets crescendo. Märkligt resonemang det där.

För egen del avsäger jag mig härmed upplevelser av skönhet, njutning och läckerheter. Tänk om jag dör på kuppen.

Från härliga dagar på jobbet, till helt jävla sjukt dåliga, till fullständig harmoni vid lantköksbordet med tända ljus och grönt Assamte. Fladdermössen gör girar mot fönsterlamporna ute i nattsvartanatten. Helgen tillbringas i gamla släkthemmet nära storskogen och hästhagar. Jag och två ur det yngre gardet har hemmanet helt för oss själva. Känns lyxigt efter sommarens flackande mellan lägenheter, föräldrahem och små semestertripper. Här ska jag gå fot om fot med katten i helgen och titta på Stortallen, kanske ta med mig en yxa och stamkvista lite granar. Det blir så fint i skogen då.

En liten harmoniövning. Hoppas att den ger långsiktig verkan.

Idag har det varit en dag i samförstånd. Somliga dagar ska man ju bara hålla käft, för allt man säger leder handlöst åt fel håll. Men hux flux glimmar det till, och svadan blir till ljuv musik. Idag uppstod ljuv musik.

Samtal och diskussioner på jobbet har haft innebörd, tyngd och humor. Samtal i telefon har varit lättsamma, roliga och fulla av ömhet. Samtal med barn har byggt på omtänksamhet och kärlek. Ja, så har det rullat på. Okej då, en liten smolk i bägaren kan jag väl leverera: samtal med morsan urartade som vanligt. Det är en naturlag. Sscchuup.

Men visst är det så att språket kan ta oss till oanade höjder. Vad vore vi annars? Sälar? Konsten ligger väl bara i att välja rätt ord vid rätt tillfälle.

Det ska väl inte va så jävla svårt?

En och en halv timma har sällan gått så fort som idag när Åsa talade i radion. Bra jobbat bruden, det var många tänkvärda saker du levererade där. Till exempel lyxaskkoppen som man ska hänga i ett snöre runt halsen så att avfallet följer med förövraren, t ex. Då hade jag sluppit sitta här på balkongen och lukta på gamla fimpar i en upp och nedvänd blomkruka (–MILTON!!!). Nu får JAG snällt bära bort eländet istället. Rättvist? Nope.

Härligt också att höra en äkta, ej förställd, norrlandsdialekt. Den hörs på tok för sällan i etern. Åsa talar mycket om utrotningshotade ljud och gav exempel på några också (mjölkseparator och årtag bland annat). Det hon kanske inte tänkte på var att hennes dialekt känns minst lika utrotningshotad.

För vet ni vad? Här i staden där jag bor om veckorna finns det tydligen en fobi mot att låta sitt ursprung synas och höras. Mest höras. De breda L:en är borta och Ä:na har blivit till stockholms-e:n. Alldeles nyss hörde jag två killar som högt och ljudligt diskuterade något viktigt:

–Näeee, va seeger´u! Huur kuunde han? Du skulle ha riiingt meeej serru, då skulle vi fiiixat det der mesamma.

Jisses. Programledarna på TV tycks också genomgå olika faser vid rekryteringen till jobbet: 1) Bildanalys (måste vara tillräckligt bildskönt enligt huvudstadsnormen) 2) Privatlivsanalys (måste vara tillräckligt fyllt med skandaler och intressanta bekanta) och slutligen det avgörande testet, 3) språkanalys.

Ingen med fler än tre difftonger på en blankvers göre sig besvär.