Häromdagen lät jag meddela här på bloggen hur jag numera lever mitt vardagsliv. Uppmärksamma vänner har reagerat på begrepp som "ung", "pojkar" och "middag i naturen" vilket nämndes i inlägget. Men idag får jag allt bita mig i läppen. Middagen intogs helt på egen hand medan den nämnda gruppen av ungpojkar frankt gjorde en utekväll utan undertecknad. Så går det, när man är stor i truten och tycks vara med där det händer. Helt handfallen och paff blev jag förlamad vid köksbordet. Men den förlamningen släppte snabbt och förvandlades till en kamp. Kvinnokamp!

Är det ett könskrig jag skådar? Är det för att jag är KVINNA som jag inte får följa med? (Jag som är så androgyn…?!) Att det skulle vara för att jag är otrevlig på något vis, nej det tror jag inte på. Inget fel på självförtroendet i just det fallet. Att det skulle finnas andra bakomliggande skäl till att jag blev lämnad ensam i inneboendehemmet, än könsaspekten, det kan jag faktiskt inte komma på.

Så, som den nyupptäckta kvinnogestalt jag nu är med några timmars distans till det inträffade, så kan jag berätta vad en kvinna i sina bästa år har gjort så här långt på tisdagkvällen: promenerat ner på stan, köpt lite tjej-te, varit i tjejaffärer, köpt hårtoning, snurrat med fingret på mitt tuggummi, varit på biblioteket, tappat upp ett bubbelbad, satt blommor i vas, tänt ljus, skickat några mail, läs recept, gjort lite jobb och nu – bloggar. Det är sånt tjejer gör i Sverige en dag i september 2008. Medan pojkarna är skogshjältar och eldar brasa och grillar och har roligt och traskar och samlar ved och leker vildar och äter medhavd matsäck.

Grr.