Vad vi gör på våra träffar? Vi är väl som ett litet ordenssällskap kanske, vad vet jag. Men äter, det gör vi. Gott och länge. Jag citerar en av deltagarna som skickade ett tackmail till värdinnorna tidigare idag. Hon beskriver anrättningarna så här förtjusande: 

"Alltså, tänk bara… svartvinbärssorbén, så len, så uppfriskande…rödbetorna med den krämiga osten (var det chèvre?)  mjummm…den mjuka delikata jordärtskockssoppan….och jag säger bara, filodegsknytena fyllda med gottigottkantareller…skogens konung i form av surstek, ahh….och såsen, oooh…krispfräscha salladen med den roliga broccolon…de ljuvligt goda ugnsstekta äpplena…och chokladfudge och gokaffe…hembakt bröd….välsmakande vin…Ingen lyxkrog i världen hade kunnat skapa en läckrare meny, eller en vackrare dukning!"

Söndagen ägnades åt lång förmiddagsåterhämtning och därefter nya naturävenyr med juniorföreningen, d v s sonen, 9 år, tillsammans med pigg och alert kamrat. Havet var målet för dagen.

Nu på plats i inneboendehemmet laddar jag för en spännande men säkert krävande vecka, merparten kommer att tillbringas i Paris. Jag tar sats.

Är det ett könskrig jag skådar? Är det för att jag är KVINNA som jag inte får följa med? (Jag som är så androgyn…?!) Att det skulle vara för att jag är otrevlig på något vis, nej det tror jag inte på. Inget fel på självförtroendet i just det fallet. Att det skulle finnas andra bakomliggande skäl till att jag blev lämnad ensam i inneboendehemmet, än könsaspekten, det kan jag faktiskt inte komma på.

Så, som den nyupptäckta kvinnogestalt jag nu är med några timmars distans till det inträffade, så kan jag berätta vad en kvinna i sina bästa år har gjort så här långt på tisdagkvällen: promenerat ner på stan, köpt lite tjej-te, varit i tjejaffärer, köpt hårtoning, snurrat med fingret på mitt tuggummi, varit på biblioteket, tappat upp ett bubbelbad, satt blommor i vas, tänt ljus, skickat några mail, läs recept, gjort lite jobb och nu – bloggar. Det är sånt tjejer gör i Sverige en dag i september 2008. Medan pojkarna är skogshjältar och eldar brasa och grillar och har roligt och traskar och samlar ved och leker vildar och äter medhavd matsäck.

Grr.

Tjuv-Antes grotta i naturreservatet Storrisberget i Nordmaling var målet för dagen. Rustad med matsäck, ficklampa och stor lust att vara ute länge så undersökte vi varje skrymsle och vrå på berget. Gott om sprickor och skrevor och så själva grottan så klart. Imponerande på alla sätt. På andra försöket tog vi oss längst in i runda salen. Första gången backade båda juniorerna men efter ett par timmar på berget kände de sig som hemma och stegade på i bra takt ner i kolsvarta mörkret. Riktigt roligt att se hur de växte med uppgiften.

På väg tillbaka till bilen efter fyra timmar var den stora frågan: "När far vi igen? Nästa helg? Då åker vi til Fillingen. Snälla!" Tja, inte mig emot.

Vardagsrutinerna har fallit på plats. Sommarens trevande försök med dubbelt boende har visat sig fungera bättre än väntat. Jag är friluftsmänniska och hänger med ungpojkarna på veckorna och är helgmamma på veckosluten. En ovanligt lyckad kombination har det visat sig. Passar mina många intressen som hand i handske.

På jobbfronten har det verkligen lossnat, på alla plan. Ett halvår har gått på nya jobbet och nu känner jag mig varm i kläderna och kollegorna räknar med mig. Det känns fantastiskt. Vad jag gör nu igen? Jag är pressinformatör på ett museum.

Motionerandet har fått en ofrivillig skjuts framåt genom utflykter än hit än dit. Nu är kampen mellan soffan och promenaden inte lika stor som när jag först bilade hem efter arbetsdagens slut, 10 mil. Nu är middagen avklarad till kl 18 och sen ligger kvällen framför mig. Somliga dagar sker t o m middagsintaget in nature. Lätt som en plätt att snöra på sig skorna då.

Men hallå! Baksidan då, så jävla roligt är det väl plötsligt inte? Var är bittersmittan? Jodå, ta´re lungt. Det är inte perfekt här heller. Listen; Ringar under ögona av allt nattsuddande. Två-fyra timmars frivilligt helgarbete för att ta igen allt dösnack på jobbet. Bilen som aldrig kommer på service för att jag är rädd att det ska kosta en förmögenhet. Parisresan om tio dagar som drar iväg nåt jävulskt i pengar. Kampen med Jr om att handla överdragsbyxor för utevistelse på skolan. "Töntigt!" Finnarna i pannan, var kommer dom ifrån? Avvecklingen av egna företaget som aldrig tycks ta slut. Ett enda papper till som ska skickas in och jag brinner upp!

De små glädjeämnena räcker dock gott som tröst. Som roliga radio och tv-program, knäppa insändare i lokaltidningen och mångbottnade sms från kollegor. Jag menar, håll med om att det är svårt att tolka det här på annat än ett sätt. Fel sätt? "Kom hit nu. Jag spricker snart!"