Tjugoen dagar sedan sist. Det längsta frivilliga uppehållet sedan den här bloggen såg dagens ljus. Det var på tiden faktiskt, att hålla sig ifrån dumburken ett tag. Det får ju inte bli för mycket liksom. Lite som att föräta sig på något. Till sist smakar det inte bra bara. Så efter en välbehövlig vila kommer här en lägesrapport. Vad har hänt?

Vardagsrutinerna har fallit på plats. Sommarens trevande försök med dubbelt boende har visat sig fungera bättre än väntat. Jag är friluftsmänniska och hänger med ungpojkarna på veckorna och är helgmamma på veckosluten. En ovanligt lyckad kombination har det visat sig. Passar mina många intressen som hand i handske.

På jobbfronten har det verkligen lossnat, på alla plan. Ett halvår har gått på nya jobbet och nu känner jag mig varm i kläderna och kollegorna räknar med mig. Det känns fantastiskt. Vad jag gör nu igen? Jag är pressinformatör på ett museum.

Motionerandet har fått en ofrivillig skjuts framåt genom utflykter än hit än dit. Nu är kampen mellan soffan och promenaden inte lika stor som när jag först bilade hem efter arbetsdagens slut, 10 mil. Nu är middagen avklarad till kl 18 och sen ligger kvällen framför mig. Somliga dagar sker t o m middagsintaget in nature. Lätt som en plätt att snöra på sig skorna då.

Men hallå! Baksidan då, så jävla roligt är det väl plötsligt inte? Var är bittersmittan? Jodå, ta´re lungt. Det är inte perfekt här heller. Listen; Ringar under ögona av allt nattsuddande. Två-fyra timmars frivilligt helgarbete för att ta igen allt dösnack på jobbet. Bilen som aldrig kommer på service för att jag är rädd att det ska kosta en förmögenhet. Parisresan om tio dagar som drar iväg nåt jävulskt i pengar. Kampen med Jr om att handla överdragsbyxor för utevistelse på skolan. "Töntigt!" Finnarna i pannan, var kommer dom ifrån? Avvecklingen av egna företaget som aldrig tycks ta slut. Ett enda papper till som ska skickas in och jag brinner upp!

De små glädjeämnena räcker dock gott som tröst. Som roliga radio och tv-program, knäppa insändare i lokaltidningen och mångbottnade sms från kollegor. Jag menar, håll med om att det är svårt att tolka det här på annat än ett sätt. Fel sätt? "Kom hit nu. Jag spricker snart!"