Hemkommen efter en vecka i inneboendehemmet har jag till slut landat hemma så här på fredagskvällen. Njutningen är maximal. Pulsen går ner, hjärtat slår långsammare (eh.. det är väl typ samma sak eller?) och allt bara r i n n e r av mig. Inte för att jag har problem med inneboendegrejen, eller stressar särskilt mycket alls, men känslan av "hemma hemma" är svårslagen. Det är lite som att vara resande kan jag tänka mig. Borta hela veckorna; bo borta, äta borta, duscha borta. Hela den grejen. När man till slut kommer hem vill man inte åka en meter. Så är det för mig ikväll. Återhämtning.
Men jag vet hur det är. Imorgon fram emot 11 då börjar hjärnan veva igång igen, och jag vill ut. Det är så tyypiskt! Att min inre klocka ska vara inställd på just kl 11 på helgerna. Då börjar ju Mammas nya kille i P3. Men då är jag aldrig inne. Såå dumt.