december 2008

Jag minns särskilt nyåret 1979. Då var FN:s utropade Barnaår slut och jag var otröstlig. Nu skulle allt som hade varit fint och bra och barnvänligt under hela 1979 plötsligt ta slut. Jag som var åtta år tyckte att jag lika gärna kunde dö. Som tur var klarade jag nyårsnatten, och hela året som följde också. Inte minns jag att det blev särskilt mycket sämre heller.

Men så där har det fortsatt för mig – att nyårsnatten är lite vemodig. Imorgon börjar allt om igen: januari och tolv månader till på det. Det känns som en evighetskarusell utan slut. Allt ska summeras och läggas till arkivet. Som en sista påminnelse, innan det definitivt förpassas till historien.

Men här kommer en liten oväntad twist på det här prettoinlägget: Det här året har ju varit ett mycket bra år för mig! Jag tänker bara fortsätta på den inslagna vägen helt enkelt. Låter det lätt? Det utgår jag ifrån att det är. Jag får väl redovisa lite löpande. Kvartalsrapport till påsk?

Å nu säger Jan Malmsjö några väl valda ord från Skansens scen. Men ärligt talat, visst spelar han över? Mmm. Men tillåt mig önska Nytt År, i alla fall!

Siktet var inställt på fyrhjulingsutflykt idag, men yttre omständigheter (läs: bitsk ägare till dito) gjorde att det blev skoter istället. Lika bra det, visade det sig när vi kom fram till utflyktsmålet. Framför oss låg en perfekt stor sjö med tjock is och lagom snötäcke. Där bar det iväg med all den kraft som maskineriet höll för. Alla medföljande ville åka säck efter skotern och några ville mer än en gång också. Grillning och mackor och te gjorde det hela till en alleles perfekt utedag i decembersolen.

Men skam den tur som löper smärtfritt eller obemärkt förbi! Den utflykten är inte värd att göras. Dagens lilla incident kom på hemväg, när hela balken som bär styrsystemet och skoterskidan inte ville hänga med längre. Järnet brast och skidan hängde lealös, d v s var helt omöjlig att styra. Med goda vänners resurser (hästtransport) kunde vi frakta hem aset igen. Hem till gården, till ägaren som några timmar tidigare hade förbjudit fyrhjulingsutflykt men predikat skotertur.

Undrar om det fanns med i planerna redan från början, att vi skulle passa på att köra sönder eländet så att han (för det är en ”han”) kan köpa nytt? Tänk om! Under kan ske! Visst..?

Junior håller koll på eldstaden och när det är dags för korvgrillning.

Som att åka vattenskidor. Fast på is då. Nästa gång tar vi med trickskidorna. Och hjälm!

Begreppet ”brottsbalk” har fått en ny innebörd. Här under huven på skotern, långt ifrån någon rättssal.

Så här ser den ut, skotern som bäst skulle passa på Blocket. Förresten! Se det här som ett alternativ till Blocket. Lägg ett bud så får vi se vad ägaren är beredd att släppa den för. Såå dålig är den ju inte. Den går ju braaa, egentligen. Öppet köp då, okej.

Annandagjul gick helt i naturäventyrets tecken. En timma senare ut än beräkat angjorde vi Svedjeholmen kl 11.30. Med en 16-kilos ryggsäck och en 6-kilos började vandringen mot Isgrottan, Vitsjöstugan och Hamptjärnsstugan. Med Rabbes ord i minnet och ytterst knapphändiga och tveksamma uppgifter från Örnsköldsviks turistbyrås hemsida, trodde vi att vår känsla och tur skulle ta oss fram till grottan, minst. Men icke.

Vitsjöstugan var fin i och för sig, stängd för dagen, men bra plats för en kopp te och en cache som låg gömd under stugan. Redo för ett nytt försök på vägen tillbaka provade vi lite avstickare här och där med ett resultat: att vi sjönk som stenar i vartannat steg på skaren som inte bar.

Isklätterutrustningen kom dock väl till pass för nybörjaren Anki med proffsinstruktör vid min sida. En bergssida på ca 6 meter var ett perfekt övningsobjekt. Tre vändor upp och ner och sedan övning i att vara säkringsman. Jomevisst! Det satt som ett smäck. Det var första gången, men definitivt inte sista!

Geocache funnen vid Vitsjöstugan. Perfekt med en kopp te på det.

Johan kånkar på 16 kilo i drygt 6 km, varav 3 km var rejäl stigning. Shit.

Isvägg! Klättersugen? Jopps.

På med sjyssta utrustningen. Skor som griper tag i vad som helst, känns det som i alla fall.

Och så en yxa i varje hand. Sen så är det bara att ge sig iväg UPPÅT.

Efter mycket möda och stort besvär med chokladsoppan från gårdagskvällen börjar man skönja att det faktiskt kan bli något. Av uppskattade 30 Schubertbollar har jag räknat in 120 hittills. Släkten kan ju ställa in sig på att äta chokladkonfekt fram till påsk någon gång.

Kokboksförfattarambitioner har jag ju haft länge, men utan framgång. Delar därför med mig av eländet här istället. Håll till godo.

Efter timmar i kylskåp och rörande har massan till slut gått att forma till små kuber.

Den här bildtexten är så tragisk så jag vågar inte ens skriva ut den. Håll pekaren över bilden så kan du läsa, om du vågar..

Varje liten kub ska få fint hölje av tunna mandelmassaskivor.

Och vips så har man en fin liten boll som nu ska ner i ett chokladbad.

Nu till det sista momentet: chokladdoppningen. Meeen, det går ju inte!  Verktygen för att göra det är nämligen kvar i hemmet i stan. Skit!

Tja, ett alternativ är ju att använda dom som snöbollar. Kallsnö brukar ju ändå inte gå att krama. Huka er gubbar! Här kommer en lökboll!