Under julledigheten tittade jag mig i spegeln en gång för mycket och såg att nu var det fara å färde. Total avsaknad av frisyr. Med raska steg gick jag ner till min favvofrissa, hon som räddar mig när andra går bet, men hon hade så klart fullt. Tiden sattes långt fram i tiden. Så långt bort, som till idag!

Dagarna mellan tidsbokningen och klippningen idag var exakt elva till antalet. Under den tiden led jag ytterligare fem dagar av den totala katastrofen innan jag frankt tog saxen och klippte mig själv. Lite här och lite där, fram med öronen och så lite i nacken. Luggen lämnade jag orörd.

När jag äntligen fick sjunka ner i frisörstolen idag så konstaterade räddningsledaren Maud att jag ”visst varit framme med saxen igen”. Förstår inte att det framgår så tydligt. Hennes förståelse är stor och likaså hennes hjärta. Hon verkar tycka att det är ganska roligt att agera insatsstyrka.

Jag tror att det blir med frissan som med tandläkaren jag gick hos i många år. När han slutade pga pension så slutade jag att gå till tandläkaren också. Jag tänker så här: Inget ont som inte har något gott med sig. När Maud går i pension kanske jag äntligen lyckas spara ut mitt hår?! Synd då att hon är två år äldre än mig själv bara. Matte har aldrig varit något favoritämne, men långhårig vid 63 (?!) känns väl så där.

Nåja, lite olika frisyrer under året som har gått:

Här bannar jag mig själv senast jag var framme med saxen. Det blev FÖR kort.

Med mössa på kan man ju dölja vilken taskig frisyr som helst…

Aj, aj, här ser jag att hemmasaxen har varit framme igen. Nacken avslöjar tjuvtagen.

Inte ens i Paris lyckas jag hitta den chica looken… Suck.

Och nu när jag sitter här i soffan snart ett dygn senare, är jag så tacksam att jag hade förstånd att inte tänka med förnuftet som hade hållit mig inomhus idag. En dag som denna! Ja men se själv! Vad skulle du ha valt?

Tegsnäsarna på, genom nysnö, -12° och vindstilla.

Älgarna ska ha sitt– saltsten, och jägarna sitt – älgen. På lagom avstånd från saltstenen sitter jägaren på lur på passet. PANG!

Reven var her först…

Långa januariskuggor

Kittet för en dag i skogen om vintern: skidor, stavar och ryggsäck (full med mumselimums så klart!)

Basecamp någonstans utanför i skogarna utanför Vännäs.

Livsnödvändigt stuff för Dagny på turen. Och hemma. Och på jobbet. Och everywhere.

Solen går ner tidigt i januari. Innan vi hade rastat klart var solen försvunnen bakom trädtopparna och månen lyste allt klarare.

En god vän skulle leverera middagsmat till sin respektive innanför den stora industrins grindar. Den första passagen gick bra. Med välvilligt inställd grindvakt så kan man få tillåtelse att passera på kvällstid ibland, till och med utan mutor.

På plats i det stora komplexet fick vi kort guidad tur, titta på lagerutrymmena och få siffror på hur sjukt mycket som produceras och levereras ut i världen. Allt imponerade stort!

Hemväg ut igen blev det helt oväntat stickprovskontroll. Vi blev stoppade av Securitas som bad oss kliva ur bilen, uppge namn och ärende. Allt antecknades noga. Bilen genomsöktes av vaktbefälet och hon tittade misstänksamt på oss hela tiden. Vi röjde inga miner. När hon inte hittat något av värde släppte hon oss igen.

Sedan åkte vi hem och såg Thelma och Louise. Där fick vi några värdefulla tips som kan komma väl till pass om man hamnar i en pressad situation fler gånger…

Hemligt gods från en globalt viktig industri. Resten är hemligt.

Ledigheten så här långt – det återstår ju fortfarande några dagar – har varit en blandning av sött och surt, salt och beskt. Men mest choklad så klart. Dristar jag mig till en summering skulle jag kunna dela in den i ”före”, ”under” och ”efter”.

Före, var dagarna före julafton med prepp och planering, lite fix och jox. Klappar skulle fixas, pynglet fram och köttbullar rullas. Firar traditionsenligt med släkt, och då inräknat även ytterst tveksamma släktband. Hur länge ska detta pågå? Läser om att fler och fler överger sina släktjular och umgås med vänner som man själv har valt istället. Uppfriskande! Vi får se när Dagny Nord är mogen för det steget. 2009?

”Under” inföll i år 23 och 24 december. Uppesittarkväll med tindrande ögon och förhoppningar om den bästa julklappen ever, julmorgon och så hela eftermiddagen med Kalle och prinskorv och klappar. Fram emot 21 började ”under” att övergå till ”efter” och jag la upp fötterna på rumsbordet som inte längre är mitt.

Årets höjdpunkt har no doubt legat i perioden ”efter”. Inte ett pussel så långt ögat skådat och endast – endast! – tre ord i lokaltidningens stora julkryss. Dessa traditionella julsysslor har ersatts av ett upprymt inre, biokvällar, galna nattliga bilutflykter och tunga ryggsäckar. Japp.

”Den här föreställningen spelas så länge det är efterfrågan på biljetter. Kanske till mars, kanske fram till årsskiftet.” Jag citerar bara.. vem var det nu? I någon av kvällstidningarna idag.

Och inte ett öga är torrt. Men ingen sorg i Göteborg! Glädjetårar?! Tjoohoo!

Granris finns det gott om inom tillåtet territorium. Ser ju najs ut med hemstickade lovikkavantar, visst, men det är helt värdelöst. Sticks nåt jävluskt.

”Hmm, hur var det nu han gjorde, Ernst. En julgransstubbe och sen bort med alla barr. Men den här går ju inte att hänga i taket…”

TP så klart. Men det har ju inte med jul att göra. Det är ju en året-runt-hobby. Här har jag plippchans igeeen. Om jag tog den? Haha! Men guud, vad tror duuu? YEEES!