Och tro mig, det är inget skämt. Nisses Konditori i Holmsund utanför Umeå är prisbelönt flera gånger om, för sina utmärkta bageriprodukter. Nu senast kom hans fina konditori med i guiden Sveriges bästa kaféer och konditorier, som utges av Stiftelsen Sveriges bästa bord. Den perfekta guiden på bilsemestern!

Visst startade aset som planerat, och det blev några varv med boben medan vi väntade på att sällskapet skulle bli komplett. När vi äntligen var det, och tog oss till rätta stället, då ville plötsligt inte skotern vara med längre. Det var ju onödigt, liksom.

Där blev vi stående och analyserna av vad som kunde vara fel under huven var många, timmarna likaså. Efter fyra timmar fick vi bogsera skotern hem till gården igen, sjöblöta, hungriga och tröstlösa. Men visst, ett sista försök att starta. Bara för att.

”Wrrrooom!”

Än i denna stund är jag så bitter, att jag inte kan säga vad som hände. Men någonting hände. Hur f-n gick det till?!

Felsök. Då brukar dom ju lyfta upp huven så här, och titta under den. Är det någon som ser nåt..?

”Om jag sitter här en stund så kanske den startar igen..?!”

Efter fyra timmar gav vi upp. Kan traktorn ta hem den?

Jag ville ta hem den, men det ville inte sällskapet. ”Men svansen kan vi väl skära loss då? Den äär ju såå fiin!” Njet, sa kapten.

–Gulligt, sa Gullapan.

Min kompanjon är hängiven isklättrare och hittills har säsongen inte bjudit på en enda klätterdag, så visst, frågar han om jag vill vara ”ankare” ställer jag självklart upp. En utedag tackar jag ju inte nej till.

Klockan visade 09.10 och termometern -19° när vi begav oss ut. Mot Bojnäs, Vännäs, för den vetgirige. 12-kilos ryggsäcken svingades lätt upp på ryggen och med stora kliv tog vi oss över plogkanten. Då var vi äntligen på väg i sköna morgonstund.

Färdledaren hade valt en liten ”äventyrsväg” till klippkanten, allt för den fina naturupplevelsens skull. Jodå, nog blev det naturupplevelse alltid. Snart närmade sig ett skogsområde som av gemene man skulle anses oframkomligt. Det var här jag kände att det är bäst att plocka fram Renata i mig, i rent överlevnadssyfte.

Efter en timmas skidande var vi framme vid stenbrottet och duglig klätteris. Ut ur ryggsäcken rasslade stegjärn, torr grillved, kilometervis med klätterrep, isyxor och annat bra-att-ha-jox. Eller bara ”jox” för den som tycker att det här inlägget börjar bli pretto.

Fyra timmar senare fick vi äntligen dagens första kopp te, i ljuset av en dalande februarisol. Armarna var mjuka, tårna ömma, smalbenet uppsvullet och kanske blodutgjutet – vad visste jag med lager-på-lager och utan möjlighet att kunna kolla frakturstatus. Värst var ändå svanskotan som fick sig en rejäl törn mot den hårda isen, när jag tappade greppet en si så där 6–7 meter upp längs bergskanten och slungades runt på rygg. ”Renata! Here I aaammm”, tänkte jag och log inombords.

Konstigt vad fort det går att åka hemåt ändå. På 40 minuter var vi tillbaka till utgångsläget. Nöjda, lagom trötta och med ömma kroppar lite här och där.

Ja, efter den semesterdagen (?!) så kan jag väl i alla fall få vara Västerbottens Renata Klumska? Nä… men säg Umeås då? Inte? Byn jag kommer ifrån är liten; Öden. Där är det Dagny Nord som är äventyrsdrotting, basta!

Och så ett litet temperaturtips till alla uterävar: Du vet med säkerhet att det är under -15° när du har en kopp varm choklad stående bredvid dig medan du sträcker dig mot grillglöden, och du kort därefter tar muggen för att dricka upp det sista men upptäcker att det har frusit till is.

Då är mitt tips: stanna inne. Renata says: Yeeaaa, we like it!

Hur hamnade jag HÄÄÄR?!

Mitt rätta element: perfekt gallrad tallskog. När skogsbruket är som bäst.

Lagom packning? Nej, åt helvete för mycket!

Det här är inget skämt. Jag var 3/4 väg upp. Sista knixen klarade jag inte. Skiiit!

Den som tittar noga ser att min Haglöfs finns där någonstans under massorna av… ja, vad är det för nåt egentligen!?!

LÄS GÄRNA uteguidens beskrivning av dagen. Här finns mycket annat matnyttigt också för den som är serri i sin utevistelse: Sorkpappa.

TV roar mig mycket. Helgerna är ju fullmatade just nu med På spåret, Mello och Mia & Klara OCH Nip/Tuck på söndagarna. Jisses vad mycket härlig TV det bjuds på. Notera vem som står för utbudet: Public service. Men i och för sig, nu kan jag släppa På spåret, för lustigkurrarna Filip & Fredrik åkte ju ut häromkvällen. Där for tjusningen med det programmet. Jag tror att Oldsberg är på min sida där; ser ni hur han diggar grabbarna?

Ang Mello så säger jag bara: Kung Petra Mede. Roligast i Sverige just nu! Mia & Klara däremot har inte lyckats den här säsongen. Nyhetens behag har lagt sig och de har skruvat till det FÖR mycket för att jag ska orka hänga kvar i rutan. Men än kan jag inte låta bli att titta. Slutligen: kultserien Nip/Tuck som tycks vara oupptäckt för de flesta än, är jag gärna trogen. Sean och Christian  drar fram med sina skalpeller och den ena relationen värre än den andra. Så nära såpa-kultur har jag väl aldrig varit!

Som att se sig själv på TV; i skuggan i skogen!

Att vintersola är för övrigt den enda riktigt intressanta solningen, konstaterade jag idag igen. Inga mygg, inga getingar, ingen kvalmig sommarluft som bara gör en trött. Nej, här hålls sinnena i full skärpa genom klar och sval luft. Inbäddad i ull och täck kan solen få gassa länge innan myrorna börjar krypa i baken – inte bokstavligt då – det är just sånt man slipper i snön! Haha. Jaa, så var det med det.

Mera sol åt folket imorgon. För bruna vill vi va!

Mina älskade nyfunna skidor, av märket Ski Master Favorit från -60 nånting. Jag hävdar att far köpte de på auktion för en tjuga för åtta år sedan, men mor påstår att det är hennes turskidor som hon nötte på under 70-talet. Finns dock inget bildbevis i familjealbumet så jag tror att jag har rätt!

Mitt inbyggda (medfödda?) apelsinmotstånd börjar ge vika. Med egen livs levande skalare på köpet så kan jag tänka mig både en och två klyftor.

Ryggläge! Najs.

Till och med skorna åkte av en stund i solen. Nu har jag vant mig vid dem också, tyckte länge att de var för höga. Nu är vi kompisar och jag hoppas att de vill vara mig trogen ett bra tag till. Nu börjar de bli som bäst.

Alla utflykter har ett slut. Så även denna. Och tur är väl det, annars hade ni inte fått läsa något enda från Dagny Nord idag heller.