I helgen har jag gjort debut, mot min vilja. Som fotbollsmorsa! Om de genetiska dragen, eller den kulturella präglingen, har följt med till sonen återstår att se. I så fall kommer jag inte att vara fotbollsmorsa så länge till. Intresset för saker och ting brukar falna ganska snabbt med just den här uppsättningen av x och y och socialt kapital. Men igår hände det alltså.

Hade svårt att uppbringa något engagemang för just fotbollsspelet, måste jag erkänna på en gång. När andra vuxna runt omkring hojtade och skrek ”jobba hemmåt” så hoppade jag till av ren skrämsel. Hur kan man skrika folk i öronen så där?!

Själv stod jag mest och huttrade, och undrade om de verkligen tyckte att det var så spännande som de gav sken av. Efter två perioder à 30 minuter var jag övertygad: de som är här gillar verkligen det de ser.

När motståndarlaget petade in sitt femte mål började rösterna höjas lite ytterligare. När ställningen var 0–7 och Maltes nya klasskompis Shan från Burundi fick bollen gick det ett sus genom publikhavet (jodå, 20 personer kan kännas mycket ibland). ”Men den lille svarte kan väl få göra ett mål då!”. Men nä, han kom inte genom backlinjen han heller.

Några minuter senare fick han chans på bollen igen. Han sprang det fortaste han bara kunde mot motståndarmålet och då hör jag från annat håll: ”De har det i blodet dom där.” Men inte blev det mål den här gången heller.

Spelarbyte och lite peppning från coachen gav ny energi de sista minuterna, och plötsligt hade de lyckats peta in två mål. Inte ett ljud från åskådarna om att Maltes gamla klasskompis Alexander från Sverige sprang som ett jehu över planen, snirklade sig in mellan grabbarna från BK Örnen, som var två år äldre och tre decimeter längre, minst. Snacka om att ha det i blodet, tänkte jag, men höll tyst.

Nåja, sonen var glad och nöjd och inte det minsta bekymrad över slutresultatet: 2–10. Han tyckte dock att träningen var roligare än matchen, för då hann han ju leka och snacka med kompisarna också.

Mina sviter efter den här upplevelsen visade sig idag: det kluckar i örat och skaver i halsen. Det är de där korkade orden som har fastnat på trumhinnan och de vassa pikarna jag tänkte fälla men aldrig gjorde, som svider så in i baljan idag.