Först heldag ute på vackra Lappnäset (Brattsbacka, Vångsjön för den med lokalkännedom). Det var vår- och röjningsarbete tills regnmolnen hopade sig, lagom tills vi skulle åka hem. Surdegsbröd och hembakt höll oss vid gott mod hela dagen. Torsdagens vårbruk visade sig bli en stilla uppvärmning, till det som komma skulle.

De två hela arbetsdagar som följde jämför jag med en spa-vistelse. Vilket ställe; Salsåker, Höga kusten. Jag som alltid har varit grön av avund på alla som har egna hus att åka till i Nordingrålandet – nu kändes det för några dagar som om jag också hade det. Uppassad med middag och te i obegränsad mängd, bara sitta ner och blicka ut över fjärden! Momenten med arbete skulle väl närmast klassas som arbetsläger, i och för sig, och gjorde så av husets fru också, men ändå. Om det är kickboxning eller vattengymnastik eller vedhuggning, risdragning och eldning är väl sak samma.

Helt slut i kropparna efter två hela dagars intensivt skogsbruk känns ändå som en lisa för själen. Kalendern är öppen för fler arbetsprojekt. Men det kräver: rätt sällskap, rätt miljö, rätta måltider och beröm i lagom mängd. Salsåkers spa blir svårslaget!

Kaffepannan symboliserar god stämning och trevligt sällskap på Lappnäset!

SEN började allvaret. Tobbe går lös med motorsågen som en annan massaker-människa.

När det var sågat skulle det fraktas till vedbacken…

..för där väntade Villy med klyvyxan i högsta hugg!

Och det som inte gick att klyva fick denna dag bli ett bidrag till växthuseffekten. Men solenergiproffessorn hade lösningen på det hela: vi mal ner slyet och konserverar det i gammal surströmmingslag. Säkert ätbart efter ett års lagring. Det här tipset får ni alldeles gratis, gott folk! Skynda att ta pantent.

En halv dag låg dimman tät över fjärden och jag bara njöt – tror att jag har levt ett tidigare liv i södra England, eller Wales, under medeltiden. Jag blir så toktrött på solen ibland. Fast när den visar sig måste jag bara ha den. Jädrans märkligt.

När allt var gjort återstod bara städning. Nöjd och glad över väl uträttat arbete!

Men säg den sol som värmer tillräckligt. Inte den som lyste på mig den 17 maj i alla fall. På med vantarna och dunvästen för säkerhets skull. Men skratta ni bara. Vindarna är faktiskt kalla!

Lejonet & Björnenglass i Inre hamnen i Övik. Ett säkert vårtecken!

Låt dig inte luras av solens strålar! Det är kallt som tusan och vantarna får vara med ännu ett tag.

Delar av motorkaravanen som har dragit fram i Öden-Godmersta-Högen-Könsaskogarna idag.

En kvällstur med geocachingsök. Svårfunnet, men till slut lyckades Tobbe hitta den så klart.

Där inne var den! Under timmerstockarna i kvarnen. Tobbe är på insidan… Hehe.

Att måltiden är viktig är ju ingen nyhet precis. Frågan är bara vad som är att föredra – inne eller ute, civilicerat eller vilt, armbågar på bordet eller fötter i elden. Ja ni fattar, det är nästan omöjligt att göra en jämförelse.

Men hör här då; en arbetskamrat har bakat bröd ikväll för att bjuda på jobbet. Låter ju generöst, men med tanke på att det innehåller isterband är jag glad att jag jobbar hemifrån imorgon och slipper se äckelbrödet.

Dagens lunch på Officersmässen på gamla regementet i Umeå blev en fullständigt trevlig upplevelse. Hjortfilé från Järnäsklubb (sant!) till huvudrätt.

Den här var så sagolikt god och lyxig till torsdagslunch, så jag var nästan på väg in i köket för att köpa med mig några hem. Undrar vad kocken Per Söderberg hade sagt då. Chokladbrownie med havtornsparfait. Det godaste jag ätit på minst en månad.

Och på väg hem igen fick alla gäster en liten gå-hem-present – fransk nougat med visitkort från kocken själv. Projektet Gastro Botnia slår på stort och projektledarna har tänkt till!

Middag vid Kont med grillad kyckling och bröd från Nisses i Holmsund. Tja, inte så pråkigt det heller om jag får säga det själv.

Hade svårt att uppbringa något engagemang för just fotbollsspelet, måste jag erkänna på en gång. När andra vuxna runt omkring hojtade och skrek ”jobba hemmåt” så hoppade jag till av ren skrämsel. Hur kan man skrika folk i öronen så där?!

Själv stod jag mest och huttrade, och undrade om de verkligen tyckte att det var så spännande som de gav sken av. Efter två perioder à 30 minuter var jag övertygad: de som är här gillar verkligen det de ser.

När motståndarlaget petade in sitt femte mål började rösterna höjas lite ytterligare. När ställningen var 0–7 och Maltes nya klasskompis Shan från Burundi fick bollen gick det ett sus genom publikhavet (jodå, 20 personer kan kännas mycket ibland). ”Men den lille svarte kan väl få göra ett mål då!”. Men nä, han kom inte genom backlinjen han heller.

Några minuter senare fick han chans på bollen igen. Han sprang det fortaste han bara kunde mot motståndarmålet och då hör jag från annat håll: ”De har det i blodet dom där.” Men inte blev det mål den här gången heller.

Spelarbyte och lite peppning från coachen gav ny energi de sista minuterna, och plötsligt hade de lyckats peta in två mål. Inte ett ljud från åskådarna om att Maltes gamla klasskompis Alexander från Sverige sprang som ett jehu över planen, snirklade sig in mellan grabbarna från BK Örnen, som var två år äldre och tre decimeter längre, minst. Snacka om att ha det i blodet, tänkte jag, men höll tyst.

Nåja, sonen var glad och nöjd och inte det minsta bekymrad över slutresultatet: 2–10. Han tyckte dock att träningen var roligare än matchen, för då hann han ju leka och snacka med kompisarna också.

Mina sviter efter den här upplevelsen visade sig idag: det kluckar i örat och skaver i halsen. Det är de där korkade orden som har fastnat på trumhinnan och de vassa pikarna jag tänkte fälla men aldrig gjorde, som svider så in i baljan idag.

Packade och glada begav vi oss ut på fredagseftermiddagen, fick skåda de mest fantastiska grottor och inmundiga grillat och te och.. tja, det var väl det hela, eftersom matansvarig hade glömt det mesta hemma. Fram emot halv elva var det dags att krypa in under tälttaket utan väggar (det är det som är tarp – tak!) och börja fäktningen mot myggen.

Fram emot halv åtta tittade solen fram och vi hoppade ur sovsäckarna. Sant. Frukost på rester från gårdagskvällen; kvarglömda korvbröd och en kopp ljummet te ur termos. Nåja. Lite trötta och bistra morgonminer var som bortblåsta när vi påbörjade vandringen hemåt igen.

Sista äventyret för turen (notera turen, inte dagen!) var när Peggan körde fast i leran där den stått parkerad under natten. Med hjälp av sjyssta bybor tog vi oss till slut upp ur leran och ankom till hemmet igen lagom till lunch och en timmes vila under ullfilten. Det var najs.

Där gick startskottet för experimentshelgen.

”He is still moving.” Puh!

En geocache funnen i det mäktiga bergmassivet. Eller massiv och massiv – vad är det egentligen?

Helt fantastiska grottor vid Räckeberget! Åk dit vetja!

Experimentunge!

Köttis!