juni 2009

Efter ett och ett halvt år i kappsäck – sedan jag fick jobbet i stan och haft dubbelt boende – kan jag äntligen säga ”hemma” igen. Idag gick nämligen flyttlasset från min lägenhet till vårt nya hem i Nyllis. Jag hade svårt att slita mig från solsidan på trädäcket, ogräsrabatterna och den igenvuxna grusgången. Jag kan knappt vänta till onsdag, då vi kommer att sova där första natten. Det blir ogräsrensning till fram på småtimmarna…!

Från min sida av uteplatsen ser gårdstunet ut så här. Hur det ser ut från andra sidan bordet kan du se här.

Genast fram med vattenslangen. Klart blommorna ska ha vatten!

Här har det varit ett frodigt trädgårdsland och planen är att det ska bli ett igen… Kanske.

Mellan ogräsrensningarna krävs mycket vila. Trädäcket framför logen bara skriker åt en att sitta ner och sola. Är det inte otroligt så säg!

– Det var som tusan, MIN cykel!

Cykeltjuven som var ute härförleden med sina klåparfingrar gjorde en dundermiss idag. Tjuven tog sig nämligen en sväng om museet, men hade antagligen inte räknat med att den rätte ägaren och hans observanta unga följeslagerska skulle vara på samma ställe. En älskad cykel gick inte dessa unga tu förbi, och vips hade detaljerna kring den ”äkta” cykeln konstaterats – cykeln var hemma!

Efter en stunds avvaktan på att den ”nye” ägaren skulle visa sig, kom han mycket riktigt ut med raska steg mot cykeln. När han såg uppståndelsen och vår glädjeyra gjorde han plötsligt en tvärnit, och backade långsamt tillbaka  in i museet med blicken i taket. Hade det varit tecknad film hade han visslande lagt armarna på ryggen också. Vi satt lugnt kvar och inväntade någon annan intressent. Men det kom ingen.

Några minuter senare kom den misstänkte ut igen, nu flanerande, spankulerande, försiktigt iakttagande. Vi hade vid det laget bestämt att det var tjuven i egen hög person.

När han moloket och uppgivet lämnade museiområdet betraktade vi det som att han lämnade tillbaka cykeln, och vi tog in den i förrådet och låste dörren.

Och nu är alla lyckliga, utom tjuven?

Galen idag, river jag mitt hår! Det hjälper bara för stunden medan det gör ont. Sen kommer jag ihåg vad som gör mig så upprörd.

Nu duggar skitmolnen tätt. Det har ni väl noterat? Igår var det nästan översvämning. För att tala i klartext har det svämmat över på riktigt idag. Inombords, inget annat. Så här ligger det till:

Den egna firman som avslutades under fjolåret har ännu en del redovisning och ekonomiska förehavanden kvar. Många är inblandade: nya ägare, revisorer, banker och gamla kunder. Papper ska undertecknas, skickas in och godkännas och slutbesiktigas. När inte alla delar görs i rätt ordning uppstår ett totalt kaos. Det har det gjort nu.

Sådant som jag trott varit avklarat sedan januari, dök plötsligt upp som en obehaglig kall våg via ett telefonsamtal vid 17-tiden idag. Nu är hela karusellen igång igen.

Arg som ett bi gapade jag och skällde i telefonen: ”Det där är ju avklarat redan, det är avslutat!”. Men icke.

Så, här ska du få ett gott råd som kan bespara dig månader av frustration och grubblerier: Starta gärna eget, men se till att du aldrig behöver avsluta firman. Om du nödvändigtvis måste avsluta rörelsen, se först till att aldrig starta någon.

Kom ihåg var du hörde det först.

Cykelstölden och bildelstjuveriet här förleden har ökat vattenflödet på min kvarn. Stadslivet är bara lagom roligt. Lite ibland. Praktiskt i många stycken visst, men till priset av vad? Barnagråt och hysterisk mamma som diskar dygnet runt – grannen. Osmorda gångjärn på dörren till blöjförrådet – samma granne. Skiftarbetare, mångsysslare och nattuggla – en annan granne. Suck.

För att råda bot på frustrationen har vi ägnat den senaste tiden åt att leta hus. Fria vidder och gräs under fötterna välkomnas. Och framförallt: morgonteet på den soliga farstubron. Så ska livet levas. På vår resa så här långt har vi stött på både det ena och andra. Mäklartyperna kan hittills delas in i tre kategorier.

Glidartypen: kommer i BMW:n, kostymen och backslick. Karriärhungrig som bara jobbar för pengarna.

Kaj-typen: kommer i sin Audi A6, kavaj och jeans, ser ganska sjabbig ut, ser jobbet som ett nödvändigt ont men har insett att det ger sjysst betalt.

Helylle-typen: kommer i en Opel kadett med båda kidsen i baksätet, snackar om hur han som liten grabb växte upp i byn och inget hellre vill, än att sälja huset just till oss. Hamnade på firman av en ren jävla slump.

Ja, frågan är om det blir något hus. I så fall är det inte mäklarens förtjänst. Snarare ska vi skicka blomman och provisionen till ungjäveln som äter så mycket att pedantiska mamman måste diska vällingflaskor hela nätterna och skiter så mycket att pappan står i givakt redo med ombyte.

Tack, tack ska´ru ha!

Tobbe går husbesiktning. ”Älskling, här ska vi bo!”