Cykelstölden och bildelstjuveriet här förleden har ökat vattenflödet på min kvarn. Stadslivet är bara lagom roligt. Lite ibland. Praktiskt i många stycken visst, men till priset av vad? Barnagråt och hysterisk mamma som diskar dygnet runt – grannen. Osmorda gångjärn på dörren till blöjförrådet – samma granne. Skiftarbetare, mångsysslare och nattuggla – en annan granne. Suck.

För att råda bot på frustrationen har vi ägnat den senaste tiden åt att leta hus. Fria vidder och gräs under fötterna välkomnas. Och framförallt: morgonteet på den soliga farstubron. Så ska livet levas. På vår resa så här långt har vi stött på både det ena och andra. Mäklartyperna kan hittills delas in i tre kategorier.

Glidartypen: kommer i BMW:n, kostymen och backslick. Karriärhungrig som bara jobbar för pengarna.

Kaj-typen: kommer i sin Audi A6, kavaj och jeans, ser ganska sjabbig ut, ser jobbet som ett nödvändigt ont men har insett att det ger sjysst betalt.

Helylle-typen: kommer i en Opel kadett med båda kidsen i baksätet, snackar om hur han som liten grabb växte upp i byn och inget hellre vill, än att sälja huset just till oss. Hamnade på firman av en ren jävla slump.

Ja, frågan är om det blir något hus. I så fall är det inte mäklarens förtjänst. Snarare ska vi skicka blomman och provisionen till ungjäveln som äter så mycket att pedantiska mamman måste diska vällingflaskor hela nätterna och skiter så mycket att pappan står i givakt redo med ombyte.

Tack, tack ska´ru ha!

Tobbe går husbesiktning. ”Älskling, här ska vi bo!”