– Det var som tusan, MIN cykel!

Cykeltjuven som var ute härförleden med sina klåparfingrar gjorde en dundermiss idag. Tjuven tog sig nämligen en sväng om museet, men hade antagligen inte räknat med att den rätte ägaren och hans observanta unga följeslagerska skulle vara på samma ställe. En älskad cykel gick inte dessa unga tu förbi, och vips hade detaljerna kring den ”äkta” cykeln konstaterats – cykeln var hemma!

Efter en stunds avvaktan på att den ”nye” ägaren skulle visa sig, kom han mycket riktigt ut med raska steg mot cykeln. När han såg uppståndelsen och vår glädjeyra gjorde han plötsligt en tvärnit, och backade långsamt tillbaka  in i museet med blicken i taket. Hade det varit tecknad film hade han visslande lagt armarna på ryggen också. Vi satt lugnt kvar och inväntade någon annan intressent. Men det kom ingen.

Några minuter senare kom den misstänkte ut igen, nu flanerande, spankulerande, försiktigt iakttagande. Vi hade vid det laget bestämt att det var tjuven i egen hög person.

När han moloket och uppgivet lämnade museiområdet betraktade vi det som att han lämnade tillbaka cykeln, och vi tog in den i förrådet och låste dörren.

Och nu är alla lyckliga, utom tjuven?