Cykelstölden förra helgen orsakade sorg och smärta i lilla barnhjärtat. Jag var ganska moloken själv också. För att inte tala om mormor. Hon var nog mest ledsen av oss alla. Under veckan bestämde hon sig för att ungen skulle ha en ny cykel illa kvickt, och pyntade upp slantarna.

Första dagen på sommarlovet och första möjliga dag för shopping; idag! Vi begav oss iväg till stan och gick lös i cykelaffären. Själv hade jag sett ut sommarens cykelfynd för egen räkning redan för en månad sedan, men inte kommit till skott. Som tur var fanns det finfina exemplaret kvar och väntade på mig, när vi nu fått tummen ur.

Hemma igen ägnades hela eftermiddagen åt cykling. Först skulle morfar godkänna både min och sonens inköp. Goda vänner hängde sedan med på cykeltur ner till havet. Sand och sten och tallmo och stubbar – allt avverkade vi busenkelt med de nya vrålåken.

Nu är cykelsuget så stort så jag vet i tusan hur jag ska kunna vänta till imorgon innan jag kan ge mig ut igen. Tittar på bilderna och längtar…

Morfar provar först sonens cykel. Den fick godkänt.

Därefter min, men den fick knappt godkänt. ”Hjärtat slår dubbelt”, sa han. Men det är väl inte CYKELNS fel?!

Sen blev det vår tur. Downhill i liten skala.

Och skogsvägar…

Havet blev målet för vår premiärcykeltur.

Jonna hittar skärpan.

En cykeltokig ungdom har bestulits på sin käraste ägodel, cykeln! Här en vilopaus i skogen en sjukt varm sommardag förra året.

Än en gång har staden visat upp sig från sin mindre goda sida. Den här gången var Juniors cykel borta när vi kom ut på gården. Suck.

För ett par månader sedan hade någon skruvat av min antenn på bilen. Låter simpelt, visst, men visade sig bli mer svårlöst än väntat. Inte förrän i fredags förbarmade sig Magnus Bil i Ö-vik att GE mig en antenn. Bilradiobrus i två månader har inte varit någon höjdare kan jag säga.

Efter att ha spanat runt lite på stadens gator och parker, läst inlägg på tidningarnas nätupplagor och talat med folk, förefaller det som om allt som är löst sittande är att betrakta som allmän egendom i den här staden.

Nä, staden är trevlig mellan kl 08–22, sedan vet jag inte var den tar vägen. Ner i något surbrunnshål tillsammans med stadens slusk och slum! Ja så måste det vara.

Huset på landet som jag vill bo i, var är du?! Här vill jag inte vara!

EU-debatt och tvättider, och Obama som är i  Egypten! Staten räddar skogar och apor som skrattar, och bil-aset som ska till verkstan i morrn. Tänk att det alltid ska köra ihop sig.

På mäklarsidorna i tidningarna vräks hus efter hus ut, till fantasipriser för fantasispekulanter. Funderar också på varifrån jag ska få mina flyttlådor och vad som ska kastas, mellanlagras och vad som ska få följa med. Nu är målet inget fantasihus den här gången, utan en högst normal standardlägenhet.

Semesterplaner och så Anna Wahlgren på det, ni vet hon barnuppfostringsexperten. Hoppas att jag råkade höra hennes sista framträdande i media ever, i dagens Studio Ett. Gud vad pinsam hon var. Lyssna själva på inslaget här.

Är det inte mycket på gång så säg! Man vill ju hinna höra och läsa och tänka och helst säga nåt klokt också om allt som utspelar sig. Ikväll kommer jag dock inte längre än hit. Futtigt, men vad tusan. Jag har noterat att det är nåt på gång i alla fall.

Lagom till sommarsäsongen har jag laddat min inbyggda juke-box till att enbart spela Tomas Ledinlåtar. Fy faan vad less jag är redan. Finns det ingen annan svensk artist som kan ge mig lite sommarfeeling?

I lördags till exempel, när vi drog iväg till Backe i norra Ångermanland för att hämta en häst i den gassande solen, då nynnade jag på ”…Det blir en dag i biileen, na na na nanananaaa”.

Igår upptäckte jag att första sommarmånaden är här (första juni idag) och jag lallade ”…Sommaren är kort, det mesta regnar bort…”. Lika bra att ställa in sig på det med detsamma.

Och i morse! ”…Inte ett moln, så långt ögat kan nååå…”. Tredje dagen i rad. Suck.

Nä, nu gäller det att fokusera rätt, för att hinna ta in så mycket som möjligt av den norrländska undersköna sommaren. Till och med myggsurr välkomnas för att tona ut Ledindängorna!

Subarubil är bra! Inget annat duger faktiskt när vi gräver oss fram över stock och sten. Helst ska det vara brant också, det framgår kanske inte av den här bilden, men tro mig! Jag övervägde att ta en ”promenad”.

Gammal hederlig vägkarta är bra att ha! Många kluriga små vägar kan leda en i stort sett var som helst. Förutsatt att kartläsaren är någorlunda klar i knoppen, inte lider av åksjuketendenser eller i värsta fall; går på känsla hellre än kartbild. Men karta ska man ha!

En sådan här söt liten timmerstuga dök plötsligt upp längs den okända vägen.

Vissa vägskyltar är dock inte heller pålitliga. En rondell för myror runt björken eller?! Fattar ingenting.

Tvärnit vid stolpfabriken! Shit pommes frites vad långa träd!