augusti 2009

Nej, det lär nog dröja innan det blir något äppelkrig på den här gården. Trots att träden är gamla och borde ge kilovis med frukt kan jag bara räkna in två stackars äpplen i sammanlagt tre träd. Hur kunde det gå så snett?!

Att stamma upp granar och björkar har jag gjort sedan barnsben, det ska vara öppet och fint i skogen. Men ädla äppelträd har jag aldrig varit i närheten av – tills idag. Fram med pall och grensax och stora skottkärran och på dem bara! Efter lite taffliga sökningar på internet och goda råd från Bosse-Äntligen-hemma-Rappne så ser man faktiskt stammarna nu, och att det var tre äpplen i grenarna och inte två. Alltid något.

Grönt och fint, tyckte jag. Men bättre vetande tipsade om beskärning.

Woops. Lite ”kejsarens nya kläder” över det här projektet tror jag.

Tre träd och sjukt många grenar senare…

Jag tycker om att baka, så är det. Den senaste tiden har det dock blivit mer i teorin än i praktiken. De försök jag har gjort här i nya hemmet har dessutom varit rent usla. Orsakerna är många; ugnen gräddar ojämt (sant!), små fjantiga plåtar, dåliga galler för avkylning och jag har haft på tok för bråttom genom hela proceduren.

Revanschlusten var stor idag när jag bestämde mig för att göra ett sista försök. Skulle det här också gå åt pipan så skulle det inte bli några fler bullar överhuvudtaget. Men det blir det! Tiden var på min sida, och fantasin likaså. När de få plåtar jag har var fyllda till bredden med bullämnen återstod bara muffinsformen. Tjopp, tjopp – i med bullarna i ej smord form och utan pappersformar. Att de skulle sitta fast som berget var ett faktum.

Men icke! Idag fick jag de vackraste bullar jag någonsin bakat. Höga och fina, saftiga och riktigt snygga. Det tål att sägas igen: trägen vinner!

Vanliga bullar, utan formar direkt på bakplåtspapper.

Bullar bakade i muffinsform; riktiga snurror! Svårt att se, men de är bra mycket högre än bullarna ovan.

Här kanske det framgår lite tydligare. Vanlig bulle närmast, snyggbulle bakom.

I de kretsar jag rör mig har svamp- och bärplockning varit på agendan nu ett tag. Den ena lyckade svampturen efter den andra återberättas gärna, och ikväll föll jag till föga. Ut i skogen med siktet inställt på skogens guld!

Jisses vad mycket svamp! Överallt. Gula och runda, precis som dom ska vara. Men Johan sa att det inte var kantareller. Så jag la ner en annan liten brun svamp i hinken istället. Vi gick över diken, hjortronblad, ormbunkar och vips hade jag två röda lingonbär i bunken också.

Så var det med den lilla skogspromenaden. Alla ni som torkar och förväller och fryser in, vad är det ni stoppar i askarna egentligen? Kottar?

Skogens gula guld? Någon annan har varit före och tyckte det var mums, tydligen..

Se där, se där! Ett och annat smått och gott bjuder skogen på.

Många rotvältor att passera.

Att världen är liten är ju ingen nyhet precis. Men att den är liten som en fingerborg – det känns väl som ett scoop? Häng med här, den som orkar:

I huset som vi bor i bodde en gång en man som hette Tore. Han känner hon som har visningsträdgården och elgubben på jobbet. De som kom och hämtade sju rullar fårstängsel och lämnade två kaniner i utbyte, visste också vem Tore var. Han hade sålt ankor till dem några år tidigare. Åren däremellan bodde Björn och Elisabeth här. Björn har gått i samma gymnasieklass som min bästis på lågstadiet. Hans pappa har varit kollega med min bästa väns mamma under många år. Att Elisabeth och jag stötte ihop när vi båda var ute och lunchshoppade här om dagen ser jag mer som ren slump. När vi flyttade in presenterade Elisabeth oss för grannen Torbjörn. Hans syster Siv tittade in i torsdags, när vi höll på att städa ur det sista i lägenheten i stan. Hon bor nämligen på våningen ovanför. Torbjörns fru Gunilla jobbar på posten på samma avdelning som Johans kompis Lars, och Lars och Johans kompis Jesper är son till min goda vän Sussies kompis Pia.

Ja, så där håller det på. Att världen är liten som en fingerborg, det är väl det minsta man kan säga?!