Att stamma upp granar och björkar har jag gjort sedan barnsben, det ska vara öppet och fint i skogen. Men ädla äppelträd har jag aldrig varit i närheten av – tills idag. Fram med pall och grensax och stora skottkärran och på dem bara! Efter lite taffliga sökningar på internet och goda råd från Bosse-Äntligen-hemma-Rappne så ser man faktiskt stammarna nu, och att det var tre äpplen i grenarna och inte två. Alltid något.

Grönt och fint, tyckte jag. Men bättre vetande tipsade om beskärning.

Woops. Lite ”kejsarens nya kläder” över det här projektet tror jag.

Tre träd och sjukt många grenar senare…

Revanschlusten var stor idag när jag bestämde mig för att göra ett sista försök. Skulle det här också gå åt pipan så skulle det inte bli några fler bullar överhuvudtaget. Men det blir det! Tiden var på min sida, och fantasin likaså. När de få plåtar jag har var fyllda till bredden med bullämnen återstod bara muffinsformen. Tjopp, tjopp – i med bullarna i ej smord form och utan pappersformar. Att de skulle sitta fast som berget var ett faktum.

Men icke! Idag fick jag de vackraste bullar jag någonsin bakat. Höga och fina, saftiga och riktigt snygga. Det tål att sägas igen: trägen vinner!

Vanliga bullar, utan formar direkt på bakplåtspapper.

Bullar bakade i muffinsform; riktiga snurror! Svårt att se, men de är bra mycket högre än bullarna ovan.

Här kanske det framgår lite tydligare. Vanlig bulle närmast, snyggbulle bakom.

Jisses vad mycket svamp! Överallt. Gula och runda, precis som dom ska vara. Men Johan sa att det inte var kantareller. Så jag la ner en annan liten brun svamp i hinken istället. Vi gick över diken, hjortronblad, ormbunkar och vips hade jag två röda lingonbär i bunken också.

Så var det med den lilla skogspromenaden. Alla ni som torkar och förväller och fryser in, vad är det ni stoppar i askarna egentligen? Kottar?

Skogens gula guld? Någon annan har varit före och tyckte det var mums, tydligen..

Se där, se där! Ett och annat smått och gott bjuder skogen på.

Många rotvältor att passera.

I huset som vi bor i bodde en gång en man som hette Tore. Han känner hon som har visningsträdgården och elgubben på jobbet. De som kom och hämtade sju rullar fårstängsel och lämnade två kaniner i utbyte, visste också vem Tore var. Han hade sålt ankor till dem några år tidigare. Åren däremellan bodde Björn och Elisabeth här. Björn har gått i samma gymnasieklass som min bästis på lågstadiet. Hans pappa har varit kollega med min bästa väns mamma under många år. Att Elisabeth och jag stötte ihop när vi båda var ute och lunchshoppade här om dagen ser jag mer som ren slump. När vi flyttade in presenterade Elisabeth oss för grannen Torbjörn. Hans syster Siv tittade in i torsdags, när vi höll på att städa ur det sista i lägenheten i stan. Hon bor nämligen på våningen ovanför. Torbjörns fru Gunilla jobbar på posten på samma avdelning som Johans kompis Lars, och Lars och Johans kompis Jesper är son till min goda vän Sussies kompis Pia.

Ja, så där håller det på. Att världen är liten som en fingerborg, det är väl det minsta man kan säga?!

Som ikväll till exempel. Ute i härliga senommarkvällen och entusiastisk över att få gräva och påta helt på egen hand, väcks mina tankar om död och dramatik till liv. Först över en liten, i och för sig vacker, larv som krälar uppför vedbodväggen. När vi petar lite på den gör den aggressiva utfall och omedelbart känner jag: Döda den!

Sambon hade traktor-mekar-kompis på plats ikväll och jakthunden Dolly fick följa med husse ut på landet. Efter att ha sett hur den springglada voffsingen suttit fast i ett stadigt grepp i kopplet, för att inte skrämma slag på gårdens kaniner, tyckte jag att vi skulle låta hunden springa lös och riskera att kaninerna blev mos. Något om kött och slamsor och ”roligt att det händer något” kom ur min mun, men Dolly skulle tränas att avstå kaninkött. Synd där tyckte jag, som ville ha lite rally.

Slutligen denna afton har jag önskat livet av cirka en miljard knott. In under mösskanten, i armlinningen och i korsryggen. Tur att ivern att vända hela trädgårdslandet var större trots allt, så när det hela var färdiggrävt hade temperaturen sjunkit till under knott-strecket.

Nu är allt glömt och jag är glad att alla lever!

Det här var en riktig uppkäftig liten rackare. Attityd till tusen.

I det här diket ligger nu en lång timmerstock som avgränsare, så att inte gräset tar över trädgårdslandet redan till våren igen. Med knott och maskar som sällskap vände jag sedan hela härligheten och glömde bort allt jag tidigare tänkt om killingmachines.

Att komma ny in i en bygemenskap kan ju vålla både irritation och frustration. Det gäller att gå varsamt fram och lyssna med stora öron och tala med liten mun. Hittills känns det som om vi har klarat balansgången bra. Idel positiva ordalag över den arbetsduglighet vi har uppvisat så här långt. Här värderas grannsämja i förmåga att tala brett och köra hårt och länge med motorsåg. Vi är medfödda experter på både och.

För att inte reta gallfeber på hela byn med vår självsäkra attityd, passade vi på att bjuda in nyfunna grannar på grillinvigning vid ån ikväll. Det uppskattades. Där drog vi bäverhistorier och hemmansägarskrönor för varandra tills temperaturen kröp ner mot 5° C. Då tackade vi varandra för idag.

Öppna landskap! Men det finns ändå mer att ta. Johan pekar ut nya stämplingar på hemmanet.

Skåda detta dike! Tillfredsställelsen går inte att mäta.

Johan preppar naturgrillen inför kvällens invigning.

Daniel, Wendela och Monica är våra trevliga grannar som vi dessutom delar stora intresset med: uteliv och eld!

Wendela skolas också in i eldens tjusning och applåderar sig själv när hon lyckas kasta pinne på pinne in i elden.

Och så en bild på Malte och hans kompis Jonna (ingår i familjen Daniel & Monica) när de matar Jonnas otroligt söta genbankskycklingar av Hedemoraras.

Steg 1 för ett lyckat bävermöte: bryt en färsk björkruska och plaska med i vattenbrynet.

Steg 2: Låt dig inte rädas att vifta lite till på björkriset fast bävern är nära. Han känner lukten av den goda björksaven och vill smaka förstås.

Steg 3: Se till att ha kameran i beredskap när bävern börjar äta av bladen. Hand-björkruska-bäver på samma bild är vad som krävs för att få respekt. Annars kommer ingen att tro dig!

Steg 4: Se till att ha rätt personer med dig när du lockar, bävrar är kräsna typer. Det här dög inte och således ingen bäver i sikte heller.

Mest rörlighet på kvällen, efter kl 21 den här årstiden. Skymningen ska börja falla när du går hemåt igen.

Jag hade laddat med fiskpaket att ge till den ”tama bävern” när den ”skulle komma simmande efter några små lockrop”. Hur naiv får man vara? Att den råkade komma förbi igår hade antagligen inget alls att göra med att jag plaskade i vattenbrynet. Den råkade bara ha vägarna förbi, helt säkert.

Kan någon föreställa sig känslan när man har talat gott om något, vitt och brett, och sedan ska upp till bevis? Självklart funkar det inte. Så den här firman som erbjuder bäverskådning på gården har ett och annat att lära innan några fler uttalanden görs. Någon form av kvalitetssäkring vore på sin plats. Vad får gästerna istället, om det inte blir bäver? Idag fick guiden själv långnäsa.

Vid tredje lockropet hade jag lyckats få fram mobilen ur byxfickan och fick det här kortet på vår vän i ån.

När den fick vittringen på mig slog den med svansen så att det stänkte lång väg. Och så här gjorde vi gång på gång. Som sagt min vän Bäver; nästa gång bjuder jag på korv!