Att jag kan vara ganska råbarkad vet de som känner mig. I en annan värld i en annan tid hade jag nog blivit en utmärkt krigare. Här på bloggen kallas jag lite missvisande för Gullapan, men remember – det är bara en chimär.

Som ikväll till exempel. Ute i härliga senommarkvällen och entusiastisk över att få gräva och påta helt på egen hand, väcks mina tankar om död och dramatik till liv. Först över en liten, i och för sig vacker, larv som krälar uppför vedbodväggen. När vi petar lite på den gör den aggressiva utfall och omedelbart känner jag: Döda den!

Sambon hade traktor-mekar-kompis på plats ikväll och jakthunden Dolly fick följa med husse ut på landet. Efter att ha sett hur den springglada voffsingen suttit fast i ett stadigt grepp i kopplet, för att inte skrämma slag på gårdens kaniner, tyckte jag att vi skulle låta hunden springa lös och riskera att kaninerna blev mos. Något om kött och slamsor och ”roligt att det händer något” kom ur min mun, men Dolly skulle tränas att avstå kaninkött. Synd där tyckte jag, som ville ha lite rally.

Slutligen denna afton har jag önskat livet av cirka en miljard knott. In under mösskanten, i armlinningen och i korsryggen. Tur att ivern att vända hela trädgårdslandet var större trots allt, så när det hela var färdiggrävt hade temperaturen sjunkit till under knott-strecket.

Nu är allt glömt och jag är glad att alla lever!

Det här var en riktig uppkäftig liten rackare. Attityd till tusen.

I det här diket ligger nu en lång timmerstock som avgränsare, så att inte gräset tar över trädgårdslandet redan till våren igen. Med knott och maskar som sällskap vände jag sedan hela härligheten och glömde bort allt jag tidigare tänkt om killingmachines.

Värdestegringen på vår lantgård har varit avsevärd idag. Efter tre timmar med flitiga grannens traktor och hans slåttermaskin är åkertegar och dikeskanter lika nyklippta som.. ja, jag vet inte vad. Under de senaste fem (tio?) åren har det inte varit så vältrimmade ytor här i byn. Gissa om vi är stolta! Med andra trevliga grannars hjälp fick vi också plana ut högar av diverse karaktär som vi gått omkring och retat oss på.

Att komma ny in i en bygemenskap kan ju vålla både irritation och frustration. Det gäller att gå varsamt fram och lyssna med stora öron och tala med liten mun. Hittills känns det som om vi har klarat balansgången bra. Idel positiva ordalag över den arbetsduglighet vi har uppvisat så här långt. Här värderas grannsämja i förmåga att tala brett och köra hårt och länge med motorsåg. Vi är medfödda experter på både och.

För att inte reta gallfeber på hela byn med vår självsäkra attityd, passade vi på att bjuda in nyfunna grannar på grillinvigning vid ån ikväll. Det uppskattades. Där drog vi bäverhistorier och hemmansägarskrönor för varandra tills temperaturen kröp ner mot 5° C. Då tackade vi varandra för idag.

Öppna landskap! Men det finns ändå mer att ta. Johan pekar ut nya stämplingar på hemmanet.

Skåda detta dike! Tillfredsställelsen går inte att mäta.

Johan preppar naturgrillen inför kvällens invigning.

Daniel, Wendela och Monica är våra trevliga grannar som vi dessutom delar stora intresset med: uteliv och eld!

Wendela skolas också in i eldens tjusning och applåderar sig själv när hon lyckas kasta pinne på pinne in i elden.

Och så en bild på Malte och hans kompis Jonna (ingår i familjen Daniel & Monica) när de matar Jonnas otroligt söta genbankskycklingar av Hedemoraras.

Än en gång kom det hederliga gamla ordstävet till användning. Gårdagens bäverchock förvandlades idag till ett mycket ödmjukt bävermöte. Att de är nyfikna och vill ha färska blad – och inte korv – råder nu inga som helst tvivel om. Några viftningar med björkriskvasten så var det bara att håva in aset. Jojo. Detta måtte väl få skeptikerna att tystna en gång för alla?!

Steg 1 för ett lyckat bävermöte: bryt en färsk björkruska och plaska med i vattenbrynet.

Steg 2: Låt dig inte rädas att vifta lite till på björkriset fast bävern är nära. Han känner lukten av den goda björksaven och vill smaka förstås.

Steg 3: Se till att ha kameran i beredskap när bävern börjar äta av bladen. Hand-björkruska-bäver på samma bild är vad som krävs för att få respekt. Annars kommer ingen att tro dig!

Steg 4: Se till att ha rätt personer med dig när du lockar, bävrar är kräsna typer. Det här dög inte och således ingen bäver i sikte heller.

Mest rörlighet på kvällen, efter kl 21 den här årstiden. Skymningen ska börja falla när du går hemåt igen.

Kvällens bäversafari blev en riktig flopp. Inte en bäver så långt ögat nådde. Skit också.

Jag hade laddat med fiskpaket att ge till den ”tama bävern” när den ”skulle komma simmande efter några små lockrop”. Hur naiv får man vara? Att den råkade komma förbi igår hade antagligen inget alls att göra med att jag plaskade i vattenbrynet. Den råkade bara ha vägarna förbi, helt säkert.

Kan någon föreställa sig känslan när man har talat gott om något, vitt och brett, och sedan ska upp till bevis? Självklart funkar det inte. Så den här firman som erbjuder bäverskådning på gården har ett och annat att lära innan några fler uttalanden görs. Någon form av kvalitetssäkring vore på sin plats. Vad får gästerna istället, om det inte blir bäver? Idag fick guiden själv långnäsa.