Gårdagens inlägg om tisdagsmiddagen väckte en och annan undrande blick i dag, ute i verkliga livet. Att hela härligheten dessutom fotades och lades ut var verkligen ”att gå över gränsen” för vad som är lämpligt. På nytt var samtalsämnet om bloggars varande igång.
Den eviga frågan är ännu obesvarad ”vad är det man vill säga om sig själv med att lägga ut hela sitt liv till beskådan?”. Tja, vad är det vi vill egentligen, vi som delar med oss av middagsbestyr, barndomsminnen, framgångsrika skogsutflykter, bröllop – ja ända in i förlossningsrummet? Vad är det för behov vi har, men andra inte?
Exhibitionism? Stor sannolikhet. Bygga upp egot genom att visa sin allra mest förträffliga sida? Självklart.
Själv uppskattar jag möjligheten att få vara sig själv för en liten stund – liten och obetydlig i sin ensamhet, men med många betraktare faktiskt ”någon”. Där marmeladen är viktig, där skogsturen är spännande och där tisdagsmiddagen kan se ut precis hur som helst. Tack till alla er som ödmjukt delar med er.
Veden är inne! Veden är inne! I vedbon för vintern.
Mäh! Vadå opassande? Personligen tycker jag att en av de mest förträffliga ”funktionerna” med bloggen är att dela sin och andras vardag trots att man inte alltid har geografisk möjlighet att ses i levande livet alla gånger. Dela vardag och tankar. Och att för egen del sätta vissa saker på pränt så man kan gå tillbaka och kolla läget sedan. Det blir ju faktiskt som en illustrerad dagbok till sist, och ett förträffligt stöd för minnet. (Man kan enkelt kolla upp hur länge sen det faktiskt var som man var på den där båtturen o.s.v.)
Ego, exhibitionsm etc. må ha sin roll i sammanhanget, men då tar sig inläggen förmodligen mer tydliga skryt-uttryck… Att man inte alltid hänger upp de minst smickrande delarna av tillvaron till allmän beskådan är en annan sak, men det gör man väl sällan på första kafferasten bland okända människor heller? ”Vet ni, jag skulle /…/ och det gick så himla dåligt!” Nåt väljer man ju faktiskt att behålla för sig själv.
Att dra alla över en kam och påstå att alla bloggare bloggar av samma (mer eller mindre erkända) anledning är ju bara…urkorkat! Det är som att påstå att alla har samma primära anledning att skaffa bil! För somliga är det en statuspryl, för andra något livsnödvändigt med tanke på var man bor o.s.v. Gör man sig omaket att titta lite närmare så märks det ofta vilken kategori vederbörande tillhör, på ett ungefär i alla fall. Svårare än så är det inte så stå på dig för fasen!
Varför ska det vara accepterat att ”tycka” om vissa saker men inte om andra? Hur kan man tillåta sig själv att titta snett på en glad bloggare som bara gör sig själv (och andra) glada utan att det sker på någons bekostnad? Eller är det där skon klämmer, på tyckarnas självkänsla? Ska man generalisera lika hårt själv så går det lätt att påstå att de som klagar på bloggandet och bloggarna bara känner sig väldigt ospeciella själva, att det är ren och skär avundsjuka. Man kan lika gärna klaga på icke-bloggarna och undra om de inte förmår att se guldkornen i sin egen vardag, inte förstått vikten av att dokumentera och reflektera etc.
Men så tycker inte jag, tralla la… Men man skulle kunna. Jag tycker bara att man ska passa sig för att uttala sig allt för tvärsäkert om sånt man inte är så insatt i, och framför allt passa sig för att generalisera så hårt.
Keep on blogging!
För min del tycker jag att det är ett perfekt sätt att ta del av nära och käras vardag trots att man bor MÅÅNGA mil ifrån varandra! Fortsätt visa upp din middagsmat!!