Igår hände det igen.

Lördagskvällen ägnades åt säsongsavslutning och ljusfest på finfina trädgårdsbutiken Smultronstället. In bland facklor och marschaller i växthusen fick jag syn på en i mina ögon extraordinär pelargon, stor som en liten buske. Av etiketten att döma var det en mycket speciell sort också. Långt och svårt namn. Priset därefter: 749 kr. Wow, vilken raritet. Ikväll var det i och för sig halva priset, men för att gå hem med en 300 kronors-någonting-växt så krävs lite mer tålamod och gröna fingrar än jag kan uppvisa.

Vi fortsatte runt bland växter och krukor, och jag sneglade på pelargonaset lite då och då. Stod det verkligen 749? Kunde det inte utläsas som 149 kronor? Nä, inte en så sällsynt sort. I takt med att mörkret föll blev mitt ha-begär större. Vi konverserade lite lågmält om rimligheten i att växten skulle kosta 700 kronor eller 100 kronor. Ja, för mig var det ett helt oskrivet kort. Kanske hade en siffra ramlat bort, så det egentliga priset skulle vara 1 749? Fullt möjligt.

Fast besluten om att bli utskrattad och idiotförklarad tog jag mod till mig och frågade kassören: ”Alltså, säg mig, hur mycket kostar den där pelargonen där borta?”

”Aa, dten djaa! LääckeR vaa?”, på tyskklingande svenska. ”Dten haR wi halfa priset på ikfäll, den kostar schuttiofem kRoonoR.”

Riikka har virkat en mössa som Johan passade på att prova häromkvällen. Kanske skulle den ge laget tur i frågesporten på lantiskaféet. Hur mycket är den värd?!

En älgmamma med sin unge. Är det värt nåt?

Eldsflammorna slår upp i rishögen som vi eldar i mörka natten. Då kommer traktorn väl till pass och ger brasan extra skjuts. Värt!

Fönsterputsning har fått en ny innebörd. På hemmanet betyder det att såpskura fönsterfoder och få dem rena och vita igen.

Ni fattar varför? Före och efter.

Sedan blev det kojbygge hela halva dagen. Nöjd kojägare spanar ut.

Entréplan och övervåning – inget fattas i denna insynsskyddade men centralt belägna tvårummare.

Den eviga frågan är ännu obesvarad ”vad är det man vill säga om sig själv med att lägga ut hela sitt liv till beskådan?”. Tja, vad är det vi vill egentligen, vi som delar med oss av middagsbestyr, barndomsminnen, framgångsrika skogsutflykter, bröllop – ja ända in i förlossningsrummet? Vad är det för behov vi har, men andra inte?

Exhibitionism? Stor sannolikhet. Bygga upp egot genom att visa sin allra mest förträffliga sida? Självklart.

Själv uppskattar jag möjligheten att få vara sig själv för en liten stund – liten och obetydlig i sin ensamhet, men med många betraktare faktiskt ”någon”. Där marmeladen är viktig, där skogsturen är spännande och där tisdagsmiddagen kan se ut precis hur som helst. Tack till alla er som ödmjukt delar med er.

Veden är inne! Veden är inne! I vedbon för vintern.

Vi var inte nöjda förrän vi hade följande i korgen: kalkonbröst, örtkryddat lättrökt lamm, torkat och rökt älg, ugnsbakad mandelpotatis, opastöriserad brie, spanska fårosten Manchego, flödeost (pikant), äkta Port Salut (något helt annat än den vanliga hårdosten med organge skal), hembakt okryddat tunnbröd, cornichons, kalamataoliver, keso, vindruvor, oolong-te och mjölk. På det: 85% Lindtchoklad, te Vinterlunden från Himalaya televerantör, och slutligen hembakt äppelkaka på Västerbottens eget landskapsäpple Transparente Blanche.

Vi blev mätta idag också.

Motorsågsmannen hade dock bilden klar för sig och visste var snittet skulle läggas för att få bästa resultat. Så nu har vi en bro över ån. I alla fall tills nästa regnperiod infaller och tar med sig hela härligheten nedströms igen.

Här står träden fortfarande kvar på stammen. Helt obegripligt att det inte har ramlat av egen kraft redan för länge sen! Hur snyggt är det här på en skala…? Noll.

Med ett säkert skär med Lillgullaset så låg första stammen som en bro över ån. Här stamkvistas det.

Samtidigt, en liten bit därifrån, ramlar Malte ner i ån. Den förste att plumasa i!

Torr och nöjd att få vara på land igen räknar han årsringar på [örddra] istället. Tio poäng till den som kan det rikssvenska ordet för ”örddra” – träslaget alltså! ; P