I helgen kom verkligen våren till mig. Första gången kvicksilvret (nåja, tillåt mig använda detta klassiska uttryck trots att det är digitalt så långt ögat når) kröp ovanför -5°-strecket på mycket mycket länge. Det räcker för mig för att känna att det är vår i luften. Dörrarna till stallet stod på vid gavel idag, så att Puma och Lillan fick komma ut i friska luften. Av med mössan och fram med tulpanerna (tack S & L).

Men också inspiration från annat håll. På jobbet har vi en fantastisk utefixargrupp som gör häpnadsväckande fina utomhusarrangemang av växter och allt som naturen bjuder på. I veckan till exempel, möttes alla museibesökare av infrysta tuplaner i is och tända ljus på granbädd. Wow!

Här hemma gjordes också ett tappert försök att frysa in något, vad som helst men det fattar ju varenda kotte att det inte skulle bli något av det i bLian*.

När inte hinkarna med is frös under natten provade vi med Malte. Men inte heller det lyckades. Strax efter var han uppe och hoppade i snön igen. Jag säger ju det: töväder!

Istället gick vi in och rotade i frysen och fann två påsar lussebullar. Ve och fasa! Vad göra med dem nu, när halva januari har passerat? Vem vill äta lussebullar!? Dagens fikagäster fick då en vårvariant av lussedegen, i form av minisemlor. Funkade väl okej.

Och gissa vad som har sått här:

Några bilder till bara från museientrén så ni fattar vad jag menar:

Nu kan påskkärringarna få komma!

* blian [bLi:an] töväder, blidväder.

Att vara ledig sätter sina spår. Först och främst på dygnsrytmen. Jag som vanligtvis är hyfsat morgonpigg och lättuppstigen när vardagsmorgonklockan ringer 06.50, har nu haft svårt att stiga upp före kl 10.

Därefter matvanorna. Med den nya dygnsrytmen följer också ett rubbat matschema. Frukost har infallit vid normal lunchtid, lunchtid vid normal eftermiddagsfikatid och… ja, resten kan ni räkna ut själva.

Sist, och definitivt minst av denna ledighet; hjärnaktiviteten. Från att ha 70 bollar i luften och frågor att besvara under en arbetsdag har endast en fråga varit central under lovet – att elda i vedspisen. En kväll var strålningsvärmen så intensiv så jag trodde att väggar och tak närmast intill skulle självantända.

Efter tre veckor helt ur den normala omloppsbanan kommer det att bli en omställning utan dess like att återvända till jorden, jag menar arbetsplatsen, i morgon. Undrar hur många som känner som jag i denna stund? Säkert en miljon. För att bättra på oddsen något litet åtminstone så har dagens mest avancerade uppgift varit att sparka sig fram på en hederlig gammal spark.

Gammsparkarna på lagårdsvinden gjordes snabbt farbara mot den illa packade vintervägen. Inte idealiska förhållanden ännu.

Suck och stön i uppförsbackar där det bara ”nyper”.

Men med den här vuxenposén ser det bra ut på bild i alla fall. (Blir någon osäker på vad som faller inom ramen för vuxenposé i den här bilden så är det tyngdpunkten på höger ben FASTÄN det ser ut att vara på vänster, trixigt!, samt högerhandens pikiga vinkel mot marken.)

Sparktåg har man väl åkt tusen gånger. Men inte idag. Vi vilade stadigt mot underlaget.

Det har talats mycket om ”sista slaget” i år – sista kriget på svensk mark alltså. Det ägde rum 1808-09 här i Västerbotten och stod mellan Sverige och Ryssland. TV-program, böcker och Kingen med gemål har uppmärksammat denna stora och viktiga händelse. Jag säger bara: Sista slaget? Pyttsan! Jag kan rapportera om det senaste slaget (och säkert inte det sista).

Jag har själv varit vittne till krigszonen idag på mycket nära håll. Jag och min goda vän gjorde nämligen en visit till stadens boutiquer. Här har slaget om de få kvarvarande festkläderna realiserats ut och krigshären måste ha varit enorm dagarna innan vi kom till platsen, för allt var nu i ruiner. Allt var huller om buller, ingen lag och ordning har upprätthållits. De civila myndigheterna (läs: personalen) i de olika stadsdelarna (klädaffärerna) måste helt ha tappat greppet om anfallarna och rent av gett upp. Anfallet var för stort, de var för många och hade för starka vapen. Vi hade inget att hämta där.

Obligatorisk mössprovning. Med ryssinspirerad mössa kanske vi bättre tar oss fram genom krigslandskapen?

En te- och kaffetår på det hela så är förlusterna inte så stora trots allt!

Så länge jag kan minnas har jag haft ett komplicerat förhållande till år och ålder, och jag tror mig veta varför. Nyårsafton 1978 var jag sju år och full av liv och lust, tills det ögonblicket då en TV-hallåa summerade året som gått, och konstaterade att FN:s utlysta ”Barnaår” nu var över. Jag greps av panik och minns hur tårarna sprutade och jag var otröstlig. Vad skulle det innebära att Barnaåret var slut? Mitt liv också?!

Ja, ni hör ju själva. Vem kan lita på ett år efter det?

Gammal och mossig? Nej tack!