februari 2010

Att handla kan vara en stor upplevelse. Kanske därför det betraktas som ett familjenöje nu för tiden? Allt hänger på vem man möter i kassan – och igår blev vårt möte med expediten en riktigt omskakande resa.

En ventil till varmvattenberedaren har läckt en tid och vi tyckte det var dags att åtgärda problemet innan det blir problemet med stort P. In till fackhandlaren på hörnet för att få saken ur världen.

-Den här är trasig och vi behöver en ny, konstaterade vi rakt på sak och lade upp den trasiga ventilen på disken.

-Jaa jaa den däär, det är inte så ovanligt, fick vi till svar och expediten redogjorde tämligen noggrant att just den där kopplingen inte är så bra, att vi egentligen borde ha en annan modell. Snart låg en annan ventil på disken och vi tittade nöjt på varandra och konstaterade att det lät ju vettigt. Han är ju expert, vad vet vi?

Vi fortsatte att fråga om detaljer kring ventilen, gängor och exakt var den sitter på vårt vattenrör varvid expediten plötsligt ändrar tonläge.

-Ojojoj då! Om jag var i era kläder så skulle jag inte stå kvar här utan sätta mig i bilen och trycka gasen i botten! Eller förresten, det är för sent. Ni har nog översvämning hemma redan. Det har redan hänt. Men det är ju bara vattnet i systemet som har läckt ut, för ni har ju skruvat av huvudkranen sa ni ju. Vilken tur va?

-VA?!?! Men guuud! Vad säger du människa?!?! NOOO!!! Hjärtslagen gick upp på maxfart, och jag såg vattenmassorna svämma ut på hallgolvet, ut över täckpappen som just nu ligger som skydd för måleriarbetena. Kanske tur i oturen att golvpappen var där förresten? Den kanske har en uppsugande förmåga? Snälla…

Med blicken riktad mot dörren och en mental rivstart av bilen utanför, hann vi få fram några darriga ord om att ”förra gången gick det ju bra, det är ju när vi trycker på knappen som det rinner ut vatten..”.

Expediten slog ut med armarna och skrattade:

-Ja men dååå såå! Haahah! Då är det ingen fara. Då kan ni ta det lugnt. Det kommer inte att hända något, helt säkert! Jag beställer en likadan så har ni den här om några dagar. Vi ses då.

Tänk att en liten skitventil kan få igång en expertexpitit så att kunderna på andra sidan disken nästan får hjärtslag. Ja, tänk på det ni.

Kylan har medfört ändrade morgonrutiner här hemma. Klockan som tidigare ringde 06.45 har nu ersatts av ett automatiskt vakentillstånd från kl 05.50. Om det är ljuset som silar in bakom rullgardinen eller den frusna nästippen som är orsaken har jag ingen aning om. Men lika bra att kliva upp när man ändå är vaken och masa sig ner till ett kök vars termometer visar 13,5° C. Idag kändes det plötsligt som när jag var liten och vaknade hos farmor och farfar – där var det också en speciell ”morgontemperatur” som kroppen tydligen minns.

Att redan kvällen innan förbereda morgontändningen i vedspisen har jag lärt mig nu. Det tar exakt åtta minuter från det att elden kommit igång tills pannan med tevatten kokar. Och jag har den tiden. Vattenkokaren får vila tills det blir bliddagar.

Å denna vinter! Som den för oss samman, förlamar och gastkramar på samma gång.

En kvinna som blev intervjuad på radion idag gladdes innerligt åt att kunna hjälpa en annan människa i nöd, när hon och andra bybor hade öppnat upp församlingshemmet och kunde bjuda in  danska turister som blivit strandsatta på orten på grund av inställda tåg. Nu ställde folket upp i byn minsann, med madrasser och täcken och kuddar. Och kvinnan talade med en sådan värme och stolthet, ja hon sa det rent ut: ”Det känns fantastiskt att få hjälpa en medmänniska i nöd”.

Det är så sant. Hur många gånger händer det i ens liv att man verkligen kommer till någon annan människas undsättning? Att man känner att man gör nytta, inte bara driver omkring planlöst, konsumerar i tröst på annat och skapar låtsasvärldar för att inte dö av tristess? Alldeles för sällan uppenbarligen.

Nej, jag vill också känna mig lite mallig över att ha räddat någon – eller ”något” går också bra – ha glatt någon eller gjort något helt oväntat. Jag måste ta mig tusan anstränga mig lite för att se tillfällena när det skulle kunna hända. Det räcker inte med att bjuda på ogräddad bananbulle på jobbet var tredje månad. Här krävs koncentration och mod. Återkommer.

Ett annat sätt att förenas: klä av sig halvt naken i pinande vind och -10° en lördag i Stockholm. Först tänker man ”galningar! De måste ju frysa ihjäl”. Sedan slås man av tanken: ”Aha, de Vägrar Vinter” och förenas i en manifestation som får alla runt omkring att stanna till, skaka på huvudet och samtidigt le en smula åt en mötande främling.

Att stå nära varandra när det blåser kallt är också ett sätt att känna medmänsklighet och samhörighet. Malte, Jonna, Suz och undertecknad på blåsigt uppdrag.

Här är det dock fråga om förlamning. Ingen idé att ens försöka få ut bilkräket.

Torsdagskvällen har gått i bullbakets tecken. På tok för länge sedan igen. Favoritreceptet har jag hittat i Stockholmskondiset Vete-Kattens (signerade) bakbok. Men, ändå så blir det inte stjärnstatus på bullarna. Why? Jo, för jag har dragits med i trenden att låta gamla hederliga mormor-assistenten Boschen göra jobbet vilket får till följd att jag trycker i på tok för mycket mjöl, och bullarna blir som tegelstenar.

Så frågan för dagen är om det ändå är bättre att göra den traditionella degen och veva runt med trägaffeln i bunken tills svetten lackar? Då har jag ju full koll på mjölmängden hela tiden. Nåja, smakbedömningen återstår. Jag väntar på ett utlåtande från testpanelen.

Den här maskinen ska göra susen. Har jag hört.

Inget fel på utseendet förvisso. Inte smaken heller faktiskt. Men konsistensen!

Och var den här bullkorven kommer ifrån har jag då rakt ingen aning om.